hälsning från ett frustrerat rum på tredje våningen

... och ungefär här skulle det skrida in en kör eller kanske en hel orkester och spela för er.
Åh, om jag vore dirigent, ungefär som Roald Dahls Matilda, med magisk makt att bestämma när mackorna skulle börja dansa eller stormen bedarra. Eller orkestern skrida in... Jag vill att bloggen ska vara mer en sån plats. Jag kan ju inte ens göra en header. I mitt huvud är allting alldeles annorlunda -
så jag vill att ni ska vara där. Jag vill vika upp min hud, visa alla fulaste eller bara blygaste färgerna. Åå den här helt grundläggande längtan:
att bli förstådd
förstå mej då
jag vill ge er min precisa stämning. Jag vill att ni ska känna som jag. Som just nu. I samma rum. I samma kropp. Jag står inte ut med att alltid vara så ensam. I mej, om mej. Står inte ut med att det är så svårt att prata och knyta band och kanaler. KOM IN

MARRY ME



jag och morrissey




SOM DUVOR HITTAR HEM, SMÅ DRUVOR KOM I KLÄM



Hej Gud, eller vemsomhelst som råkar höra

NT2S65 on Make A Gif, Animated Gifs

Jag heter Björk och jag drömde min sjätte mardröm i rad i natt,
snälla stäng av dom nu! Jag kan fantisera rätt läskigt som vaken också. Jag lovar jag fyller min kvot. Och jag vill inte vara såhär rädd, inte jämt. Min hjärtklappning äger mej. Och mina dagar. Och min rädda rädda nacke som bara vänder sej. Snälla stäng av nätterna. Eller vrid av. Nacken. 


Och jag har byggt en koja som jag inte vill komma ut ur för utanför väntar ett liv som jag är livrädd för och så jävla dålig på att leva. Tiden hjälpte ingenting på traven! Att bli äldre gjorde bara ont. Dom ljög allihop.
Så Gud, vad ska man ta sig till? Med sina förbjudna kojbyggen. Med sitt hjärta. Med sin framtid när man kanske tvingas lägga den i Sundsvalls hand. Med sina egna händer när dom bara skakar maktlösa. Med sin tunga när den inte sagt nåt ärligt på flera miljoner veckor.

Gode Gud var ska jag ta vägen? Var finns en kyrka som är öppen och varm och: GUD ÄR KÄRLEK, VAR INTE RÄDDA på riktigt-riktigt. Var finns ett rum där man får skrika fritt? (Nu skriker jag i alla rum ändå, t ex. detta bloggrum, t ex. skolans alla korridorer. Utan att nån sagt: du får). 
VAR FÅR JAG? (- plats)



JAG VILL BARA KOMMA HEM MEN JAG VET INTE VART DET LIGGER.

Kan du berätta det för mej? Och Gud gud gud kan du berätta för mej varför jag just slarvade bort min viktigaste person? Varför lät du mej göra så idiotiskt? FETT ONÖDIGT. Kan du berätta för mej hur man spolar tillbaks tiden? Kan du presentera nåntings mening för mej? Åh jag önskar jag kunde tro, jag kan inte tro längre, inte på imorgon och inte på igår, inte på dej men allra minst på mej

Hela det här året har handlat om skugga
och om att tappa greppet lite till och lite till. Stupet som ett ständigt flåsande hot framför ögat. Jag känner mej så färdig med det. Nu har jag klätt av mej all stolthet, jag har sett allt man kan se, jag vill bara gå raka vägen hem. Bli följd till en öppen dörr med trygga lampor som lyser inifrån huset.
Och om jag hittade dit skulle jag gå nu
men det gör jag inte



Ok, inget amen eller halleluja ikväll men jag är öppen för alla förslag och för alla mirakel

visst gör det ont

Nattens kval!
❒ Sova ❒ Lyssna på nåt fint ✔ Ligga på badrumsgolvet och gråta.

Känner mej ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam. Livsensam! Som man ju är. Ensam om sin kropp, ensam i sitt huvud. I evighet, amen. Och åh, den här bloggen har väl spelat ut sin roll nu. Den är så förtvivlat censurerad. Ger en trettondel av bilden. Dessutom en grumlig och lögnaktig trettondel. Och ändå används den som facit för mitt mående och liv. Den ska ju bara vara skön, typ en fin ventil. Det är den inte. Framförallt har den alldeles för många IRL-läsare i släktingar, föräldrar, gamla lärare. Sedan starten visserligen, men jag blir obekvämare per månad som går. Nu ska jag resa mej och gråta färdigt i en säng nånstans. Måste inse att det är mitt fel (känslan av ensam t ex.) och mitt uppdrag att fixa mej (= hopplöst). 


... gråtfest igen... 


Imorgon är en bra dag för i-kragen-tagning. Och i väntan på dom finare nätterna; KRAM. Jag hoppas ni mår bättre. I syrenblomningen, under solen och åskmolnen. Ute luktar det gott (/hånfullt) av regn och syren och liv hela tiden. Spara det. LEV
(åt mej, för jag kan inte)

Day 26, your fears (Kontaktannons)


Ger er mina rädslor på rad, jag är rädd för:

ATT VA RÄDD / Löftet om döden / Livsplikten / Skolan i Jan Björklunds våld / Framtiden som tom / Baktiden som ett spöke på axeln / Att fastna här / Att gå för långt / Störda normer / BLEKNA / Synas / Universum och rymden och allt jag inte förstår / Allt som andra inte förstår / främmande språk / familjer när dom knakar i fogarna / Lögner... och den oändliga fortsättningen, t ex: små hundar som skäller högt, undervattensfoton, nära närhet och att Heidi ska bli uppäten, eftersom hon är gjord av choklad.

Jag har iallafall, hör och häpna, blivit mindre rädd på sistone, ty 2010 var ju befrielsens år. Flyktknuten i magen är upplöst och jag blir inte rädd för mörker, mördare, matsalar eller aprilfulla torg längre. Kvar som min hjärtklappningsbov och rädslas eviga förföljare blev nog mest...  jag
Är rädd för mej. Och för att bli ledsen. För att gråta ut. För att se mej i vitögat, för det är ingen vacker syn. Och jag borde kanske tala med någon, men jag är ju rädd för det också, för det är också att möta mej! Längtar inte efter obligatoriska smaken av smuts i munnen. Tryggast som tyst. Och eftersom ett möte med mej är en sån fruktan så springer jag ifrån mej hela hela hela tiden / samtidigt som jag flåsar mej i nacken, är min egen törstiga blodhund. Jag vågar inte leva, jag är rädd hela tiden. Jag är rädd för att vara rädd och för alla hänglåsen jag har och för alla nycklarna jag inte hittar,
jag är rädd för den här personen som bor i mej. Jag förstår henne inte. Ibland blir hon ett monster. På natten när hon nuddar en kärna och gråter så besinningslöst och allt tappar sin mening, när känslan av att vara ihålig och sakna både rötter och lykta tar över tills allt är salt. Eller i dagsljuset när hon får hjärnbortfall och böjer sej på mitten. Vek och viljelös som lera.
Jag är rädd för att leva hela livet och alltid behöva återvända till henne, jag är livrädd för en framtid spenderad med mej själv. Och ännu räddare för en framtid spenderad med nån annan. 

... nå, plötsligt fikasug, någon?

Day 13, this week


andreas bild från i fredags

Veckan som var alltså; vecka 6 alltså.
I min dagbok i typ söndags skrev jag "Undrar vad v. 6 vill mej" och den raden rymde goda förväntningar, jag hade bra magkänsla. Men på måndagen kraschlandade den och blev ond sen. Dumt att bli långtidsledsen på direkten, men veckan reste sej aldrig riktigt efter det. Jag höll inget löfte och infriade inget av mina veckomål. Istället rymde jag / kom 120 minuter försent / kände mej och världen som hopplösa.
.... tills på torsdagen då jag blev med helg, fortsatt miserabel till mods men i delad säng, varm och trasslig med Heidi och Sara. Vaknade i långsam croissant-morgon, med studiedag och snöstorm. Bytte dom sedan mot Amadeus, åkte till Emil och Andreas, träffade Olivia. Gick från omringad till omringad till omringad. Brukar inte tycka att umgänge = tryggt, men det var nog bra nu. Bra kompisar är bra. Även dom som säger "du är för sjuk för att jag ska orka kommentera det". Älskar. 
Nåväl, det är en konstig vecka som håller på att ta slut. En olycklig vecka med schlager, NK-strosande och fransk nougatsglass i sig. Inför nästa vecka uppmanar jag mej att: snälla sluta vika ihop mej. Jag måste bli lite rakare i ryggen, kan väl inte förespråka ärlighet så länge jag jämt ljuger. Bli mjuk och uppvecklad, nu.

Nä nu ska jag avsluta helgen med anni, sedan ducka för måndagen, hejdå.

Livet


om att skriva, del 2


hej ni svindlande fina. som lägger era själar i kommentarsfälten. som undrar försiktigt i sms, lämnar hjärtan i facebookloggen. och inför det känner jag "ojdå" - om jag var ni skulle jag nog tänka mera: vad är det egentligen som behöver tröstas? så hemskt är det väl inte? vilka oproportioneliga crazy krav på tillvaron har hon, egentligen? 

så sa ni inte, era väluppfostrade rackare. men jag känner att jag var oföredömligt otydlig, ty det är ju inte som att åtta timmars tråkiga lektioner per vecka är olidligt. det handlar snarare om drömmar, brist på bränsle och snopenheten i att flytta någonstans för en linjes skull - och sedan upptäcka att linjen är högst utbytbar, inte alls värd att vallfärda för. när man står med sin fantastiska lägenhet och inte vet vad man ska ta sig till med sitt liv. när man blir skitvilsen. tappar tråden. 


TANKAR OM ATT SKRIVA
1. om hets och ängslan
mitt skrivande är trasigt. i en identitetskris. har fått punka och varje mening pumpas ut, fast utan den viktiga glöden! det är inte meningen som vill och måste födas, det är en högröd, skitfet fabrikschef som står och gormar åt den att bli till. så är det. det märks i texten sen: att det här är ingen passionerad författare - det är inget annat än ett äkta ängslo som talat. 

2. om ny syn

vill ofta lägga skulden på facebook,
säga att det är att bloggvärlden har så bråttom's fel! bär på ett fattigt, twitterifierat språk nu. åh, alla dessa korta förödande statusrader var man än ser. klart att ögonen blir ovana. det sticks så fort en längre text serveras eller skrivs. blir töntigt. ni ser ju. vill helst fatta mej riktigt oberörande kort. med gemener i meningsbörjorna.

3. om att det är svårt att rycka på axlarna

det värsta är forfarande att jag blir så ledsen av detta, det rinner över lektionskanterna.
att mitt enda intresse glider ifrån mig, inte är nära tillhands eller under utveckling alls. ba' stendött. den där tolvårsdiktsamlingen, okej, men den är slut nu. preskriberad.
och att uttrycka sig är helt grundläggande. för hela livets trivsel

4. om tal/skrift-balansen

twittrade: "ju vidöppnare jag pratar, desto sämre blir jag på att skriva".
det är en sanning det också. när jag var yngre hade jag ingen talförmåga. på riktigt, jag var en tystlåten liten lögnare och skådis. min tunga var en förrädare som vägrade förmedla nånting som var sant, så allt i mej kom ut skriftligen. på sistone har jag lärt mej prata ärligare och rakare, - jag tycker visserligen inte att jag gör det nu heller, för jag vet ju hur jag menar och lyckas aldrig säga det, men allt är relativt - och samtidigt är det som att skrivförmågan bleknar. jag vill inte välja mellan tala/skriva, önskar mej båda. är det för mycket begärt? va? 

om vantrivsel




... åh, att köpa fyra stycken ägg. Fyra små ägg, till bara sig själv.
Oftast känns det inte sorgligt alls att bo ensam, men nu är jag sjuk och har ständigt ett niagarafall på lut. När jag är ensam i skolan och alla andra har passionslektion / i kön på Ica med fyraäggskartong i handen / febrigt, fruset hemkommen till diskberg och orkeslösheten. Små små situationer som blir till oceaner bakom ögonen. Önskar mej att gråta ut. Nu går jag bara runt och väntar ut floden.
Åh, är så tunt lättledsen nu. Om det är sjukdomen, hösten eller att ångvältslivet börjar ge vika för någon slags vardag... vardagsämnet är ju mitt sämsta. Att fortsätta stå upprätt när allt lägger sig tillrätta. Är dessutom lite ledsen över att den här lägenheten varken gett mej läs- eller skrivro än... såg ni? Skyller på lägenheten, just en tjusig lögn. Det sitter såklart ingen förbannelse i dessa vackra väggar, det är väl mitt himla huvud. När jag bläddrar bakåt kan jag inte minnas att jag läst ut EN ENDA BOK detta år? har nog hundra uppstartade bokhalvor, hackiga historier. I travar. Längs väggarna, i väntan.
Önskar bara en sak just nu: ADHD-huvudet ut genom fönstret. Död åt varje fjäril.

Det känns som jag hållt igen, tills nu. Så jag tänker låta känslorna känna som dom vill några dagar. Inte låtsas att allt är en aprilhimmel i pastell. Det är nästan det jobbigaste; att jag plötsligt bor själv och måste representera en Duktig Vuxen som jag inte är. Måendet känner sig övervakat på ett helt nytt sätt. Lugn, små släktingar, jag fixar det här, jag går till skolan, jag har blott EN dags frånvaro (ställ det mot 70% i 9:an). Men jag vill inte ljuga och jag vill kunna säga att jag är ledsen. Ikväll är jag väldigt ledsen -
DET ÄR JU SÅ SVÅRT ATT LEVA! Att ha utsida, visa upp sig, tala, förnöja sig och andra på samma gång. 

- och nä asså, jag trivs inte så bra i skolan.
Ville inte skriva om det för tidigt; inte riskera att befästa något falskt, men det börjar ju aldrig kännas rättare. Så nu säger jag det. Alltså, i mitt lag har jag: Heidi, Miranda, Sara. Drömlärare, helt fantastiska, prick varenda en. Johannes, min bästa popbibliotikarie. Några hyggliga klasskompisar. Ännu fler hyggliga korridorskrockpersoner. God vegomat i matsalen ibland. Ett studietempo som passar mej så bra som ett studietempo nu kan passa en ovillig sate som jag.  
Men motståndarlaget har en mäktig forward: självaste Skrivarlinjen. Den är ba' helt förödande. 
Alla andra sjunger, studsar och släpper hjärtana lösa när vi närmar oss passionstid, - och vi har inte mindre än åtta satans passionstimmar per vecka - men jag vill helst gömma mig i biblioteket. Det är ett så strängt format, ett höguppläsningsformat, ett hetsigt och föga hemligt format, och det bara hämmar mej. Jag har väl aldrig känt mej såhär dålig eller osugen på att skriva. Mina händer är öknar, torra som krut. Min skrivmuskel har stannat. Ur funktion, överhettad, drunknad i prestationsångestolycka. Och det är inte linjen som är fel utformad, ty mina klasskompisar trivs som fiskar, det är jag och skriva-i-grupp som omatchar. Har pratat ut om det, ansvarsfullt, och slipper högläsningen. Men gör ju istället: ingenting. Levererar halvdana, slarviga texter, får således halvdana betyg, tatuerar in dom i självförtroendet och vill aldrig mer skriva sen...
... det är ingenting gott i denna linje. Det är ett skämt att kalla det för passion. 
Och detta, att mitt enda intresse bleknar, upphör att intressera och omringas av sån hets, gör mej ledsen. Det ska vara guldstunderna i veckan, lysa upp mellan tunga teorilektionerna - men det är inte så. Saknar:
- Fasta, schemalagda guldstunder i veckan
- Ett rent samvete
- Lust.

Nå, pratat ut, skönt så /Björk.

som duvor hittar hem






Lovisas bilder från mycket fina fredagspåhälsningen.

Många undrar hur jag trivs, och svaret är:
I Stockholm: fint, du växer fram
I skolan: över förväntan
I lägenheten: fantastiskt
I min hud: så jävla illa. 
Jag vill skjuta mitt hjärta ur bröstet och vara utan. Vakna upp och vara ny, med ömsat skinn. Men skinnömsning tar tid och jag vet det för jag har levt i sexton år, börjar skönja mönster. Och börjar tröttna på att bära mej, börjar tröttna på mönstren och huden. Får man aldrig bli någon annan? Byta ut sig, upp sig.

För arkeologer / Eld och lågor / men mest av allt för mej själv


Om klippet: brusig usel bild, bra lyssningsvärt ljud

Lördagskvällen sitter fast i mej som en liten, ljusblå häftmasseboll. Den är varken varm eller kall, men kvar, och detta klippet är en pil som prickade mitt i. Jag vill bara vara på Mosebackes terass i hundra miljoner år. Aldrig åka hem. Aldrig ha engelskalektion. Aldrig gå upp för trapporna till passionssalen. Aldrig synas. Bara lyssna anonym på Saker som jag samlat på, Tivoli och Marrakesh och gömmas i växande ljumma mörkerarmarna. 

*

önskar mej: en pistol + tusen skott.
åtminstone några födelsemärken på vänsterarmen också.
synen tillbaka.
en yxa. en slägga. 
eller moto boy idag istället för denna dag är i nöd, är i tusenmiljoner nyanser av grått. skulle möjligen räddas av superhjälte i guldskrud och denna röst

önskar mej att sluta vara så ful hela tiden. att sluta vara en så våldsam klasskompis. att sluta vara lat nonchalant och uppfylla universums alla IG-kriterier. önskar död åt björkar gräs och blommor. önskar stanna tiden för jag har iallafall en plats nu, vet mitt hem, min skola, vägen dit och därifrån, min roll att spela. önskar slippa höst. vinter. vår. sommar. (se ovanstående. LAT).

världens gråaste skärtorsdag



Dåligt: duggregn. gråvita himlen (var är påskpastellerna? ljusblå himmel; ljusgröna diken trodde jag på), påskreducerade öppettider. klumpen i halsen. att jag inte lurat någon idag.
Bra: detta lilla aprilskämt. Chokladägg, en ung Morrissey.
Ha nu en redigt långtråkig och ledsen långfredag i dimman! /Björk.

Du får gärna avsky mig, om det gör mig synlig igen.

hej kära ni,
mitt liv består utav att lyssna på kärlekens tunga till förbannelse, famla mej genom dagarna, vara ängsligt vaken vareviga natt; Jag vet varenda fönster på min gata utantill nu,
innanför vilka det bor fler som vankar,
fler lampor som lever fastän klockan är 04:23.


Morgonstund har guld i mun brukar det heta på broderade bonader, men mina morgonstunder är mest trassliga lakan, färskt varma av mardrömmar. Livsfarlig puls genom nattlinnet och En dag till dunkande i huvudet. Bara en dag till.
Och jag tänker väldigt sällan nu, snubblar mellan plikter, det är så lite Jag i allt jag utför,
jag är en: dotter, syster, elev, klasskamrat.
Så sällan känner jag Björk, och så ofta kallar dom mej blek. Ett filter mellan mej och världen, en ofrivillig distans i vägen för alla slags känslor. Min närvaro är frånvarande.
Jag vill växa och bli! Vilja är det enda jag har i behåll, vilja pumpar runt mitt blod (en dag till...).
Behöver sånt som Färgar, som smäller så det Känns, för nån-förbannad-gångs skull, i mej.
Men som en klok man en gång sa; man skapar sej sin egen vardag/verklighet/lycka och får resultat därefter. Jag skapar isåfall ganska illa. Är så tröttsamt flitig på att skylla ifrån mej, inte på någon särskild förvisso, utan på det allra mesta - Det är skolan. Det är Sundsvall. Det är livet. Det är vadsomhelst, men dåliga omständigheter som omringar mej.
Och det är ju egentligen inte så, det är JAG som är felet i mitt liv och man kan inte byta ut sej själv,
jag är innerligt trött på detta förakt, att hata mej, att gå och gå och gå tills allt är ett skavsår, och aldrig komma ens en meter. Trött också på: att vara mej, Att vara alls.
Och jag kan så ofta sakna förra våren. Inte våren i sej, men mej i den. Jag var solen själv (kan ju föralldel verka som en efterkonstruktion, men faktiskt så nej!). Jag sken och lyste, spridde kakor, brev för vinden, flaskpost, solrosfrön i varje dike, jag älskade mänskligheten med en så envis frenesi. Orkade älska den. Människor var det bästa jag visste, alla slags men helst kantstötta. Skrev hyllande krönikor om fina alkoholister och samtal på bussar, nånslags magi,
var är den nu?
Och jag beundrar min ork och lust, undrar var den tog vägen. Jag vill inte bli stor på det här mycket skrämmande sättet, se världen med dessa ögon. Jag vill vara tretton år den här våren också. Och dom fick väl kalla mej naiv, att känna kärlek är - vad dom än säger - så mycket lenare för både sej själv och mänskor runtikring, än att gå runt i cirklar och se sorg åt varje håll, alternativt Ingenting alls. Att förblindas och plötsligt bara se sig själv (och sin innehållslöshet, allt slutar i en fokusering vid yta och ett putsande av en fasad. För att dölja bristen på något annat därunder. Måste det bli så?). Jag tror att synfältet krymper mer än vad det växer, allt annat är vuxnas önskeinbillning.
Ååå! Ge mej en saftig smäll på käften, sparka mej tills jag blöder, hata mej, misshandla mej.
Allt känns så låtsas, inget lyckas skaka om. Inte ens en liten bävning, ett skalv.
Hela världen är fångad i en dimmig, dammig säck. Fram och tillbaka. In i varann. Som äckliga gråa havregryn i en klumpig äcklig gröt. Jag tyckte att det var fint (Görans kommunistiska lilla grötutläggning i Tillsammans) förut men nu tycker jag att det är ren smörja... ett grötigt citat... Jag vill inte vara ett grått ihopklibbat havregryn. Vill inte vara i en smetig gröt, kan för mitt liv inte tycka att gröt är vacker. Tusen identiska människor i en smet kan bara vara otäckt.
Fast jag vet ingenting, och alla Förståndiga Långa Vuxenpellar måste i kör skylla på: Tonåren/hormoner, säga: Allt är som det ska/ allt är som för alla andra/ allt är tonår/ alla problem är tonår/ alla känslor är tonår/ allt som är fel är tonår/ allt som är rätt är... ja, precis, dessa tonår; roten till allt ont.
Jaså-jaha, tack för det, vad är Jag då, jag råkar vara fjorTON år, det stämmer, men det är väl inte Allt jag är heller! ... eller så är det just det. Alla vill förvirra mej. Och det är en jädrans bekväm diagnos att ställa, inte ens lyssna på vad jag säger! Bara låta mej mala för inga öron och så lagom i slutet av mina ord avlägga ett förklarande, tröstande "tonåren! Allt blir bättre med tiden. Tonåren går över".
Jag vill inte vara en ålder. Ha tonår som ursäkt till allt. Jag vill så gärna vara en människa. En egen. Men hur man än ropar i mej, hur noga man än tittar, så har jag ändå ingenting att svara,
så är jag ändå bara så bråddjupt, ekande tom.

brev från min psykolog

"När man får diagnosen Asperger's syndrom (som du härmed har fått) är det för att man behöver förståelse för vissa saker som inte alla skulle förstå annars. Alla med AS har inte samma personlighet, men det finns många drag som är lika. Det ser också olika ut hos tjejer och killar. Många med AS har specialbegåvningar, som världen har uppmärksammat (t ex. Einstein), och många blir beundrade av omgivningen för att de "sticker ut", klär sej läckert och så vidare.
Jag skriver till dej för att berätta hur jag har tolkat de resultat du fick på testen vi gjorde. Du får själv avgöra om du tycker att de stämmer:

Du har en högre allmän begåvning än många andra i din ålder. Du är estetiskt lagd och kreativ, och fick bra resultat på språkliga uppgifter. Vissa andra deltest fick du ett lägre resultat på, jag sammanfattar här vilka förmågor som det gäller (Ja, exakt, rada upp det negativa du, det känns jättepeppt och ljuvligt att spara)
- att hålla mycket information i huvudet och dra slutsatser av det.
- att planera olika situationer.
- att se sammanhang.
- att se meningen med vissa saker.
- att föreställa sej och förutse skeenden.

När man har diagnosen AS är också vanligt att man tolkar intryck något annorlunda än vad de flesta gör. Man kan exempelvis vara känslig för beröring, ljud eller ljus. Man kan ha svårt att förstå hur andra tänker och beter sej. Man kan tycka att det är jobbigt att vara med flera samtidigt. Man kan ha svårt att reglera sömn, mat och aktiviet (att vara lagom), man kan känna sej osäker på hur man ska vara i olika situationer (särskilt nya) och mot andra.
Allt detta kan ibland leda till att man känner sej förvirrad, arg, stressad eller deppig.
Det brukar kännas lättare när man blir äldre, och blir mer säker på sej själv.
Det viktiga är att man gillar sej själv för den man är, tar vara på alla de begåvningar och intressen man har. Man kan också träna upp sin förmåga att handskas med olika situationer och människor.
Detta är ju ingen sjukdom, utan en del av personligheten.
Lycka till önskar ****".

 

 

tack tack tack


tacktacktack


Björk är ful
och dum
en
apa
inget underbarn
bara korkad
och dum
en djävla idiot


tack anonyma hatbrevsgullisar.
jag antar att du/ni lyckades med målet. jag är ihopbruten. detta kom i rättan stund.
47282-266

och JA jag är känslig: jättekänslig.
och nej - det är inte det första jag får, folk har sagt att jag borde skjuta mej / skära sönder mej / att jag är en sinnessjuk gubbe som spelar tolvåring, och ja
jag har väl egentligen hört värre ord än apa,
men det kommer så läskigt nära när det är en handstil, ett papper, i sundsvall. på riktigt.
så har dom inte gjort förut.

JAG GÅR I SEXAN


"Jag går i sexan
Jag har världens fulaste frisyr
och världens snällaste mamma
men det spelar ingen roll hur snäll hon är
om man är skitful i håret
och går i sexan
och tänker att om jag bara var lite finare
så skulle nån gilla mej
Det spelar ingen roll
om mamma knackar på dörren
kommer med bricka och kakor
om det ändå inte sitter nån där
på ett rosa överkast
och älskar mej

Jag går i sexan
Jag har världens fulaste frisyr
En jättesnäll mamma
och en ödla med orange mage
Jag ville ju egentligen ha en undulat
eller en labrador kanske
men jag är allergisk
och då spelar det ingen roll
att man har världens snällaste mamma
För det finns inget töntigare än ödlor
och det finns inget töntigare än astmaspray och eksem
det finns inget töntigare än snaggat
när det ska gå att tupera
och ingen vill hångla med nån
som får astma och uppsvullna ögon
och ingen vill hångla med nån
som har en mamma som jämt kommer in med kakor
och ingen vill hångla med den
som har världens fulaste frisyr

Jag går i sexan
Jag hatar mitt hår
Jag hatar min äckliga ödla
och min astmaspray
Jag hatar min mamma
som inte låter mej gå på Paul Rein
Jag tänker på mitt hår varje sekund
Hur det vore med långa lockar
eller rakt å spretigt å tufft
Jag tänker på mitt hår varje sekund
och jag hatar när min mamma säger
att jag är bortskämd
när hon ber mej jämföra och säger
att jag ska ju inte klaga
för det finns fula flickor
och jag är ju söt
och jag hatar att man aldrig får gråta
om man är söt
och har en snäll mamma
och jag hatar att ni tror att det är frisyren
jag gråter över
och jag hatar att ni inte låter mej gråta
Jag går i sexan
och ni fattar ingenting!
Ni vet inte att den där vackrare världen är möjlig
den där man är där man vill vara
där man får stanna
och följa med

Jag går i sexan
Jag har världens fulaste frisyr
Jag har en jättesnäll mamma
En ödla
Jag tycker om att sjunga
Jag tycker om pizza
och jag undrar hur det känns att hångla
Jag går i sexan
Jag är rädd hela tiden"

Den handlar om mej. Av Anna Jörgensdotter min största poetidol.

"Kan man somna
utav bara sej själv

Palmera vajar på hennes planscher
Det skulle kunna vara något annat än patetiskt
Om man t.ex. bara vågade gå in till henne
Sätta sej intill
Lyssna på vad hon drömmer
Respektera det rosa
Lägga en hand på hennes panna
och se henne le
Se att vackrare än såhär blir det inte".

mm nu lugnar jag mej.
den som orkar kan kolla in detta. det är faktiskt rätt kul att googla.
(uppdatering: tråden avstängd. det gick kanske för långt.
hur som helst diskuterades det om huruvida jag var fullständigt värdelös eller bara värdelös.
och så spekulerades det i en massa allmän annan soppa, mitt namn till exempel. och tydligen kommer jag att vara oskuld och feminist när jag är 28. ha. och hur människor hoppades att jag skulle börja skära mej. osv osv. fast nästan kul eftersom att jag har blivit så himla bra på att inte ta åt mej. fast det märks inte jag vet. jag verkar ju bry mej asmycket nu. och det gör jag. men äh. dom har rätt. jag tycker om dom för det).

dagens händelse är hamletpuss. jag har nog inte fått en sen jag var två år, typ. men det är gosigt.  mer pussar och kramar åt alla.

sov gott och jag fattar inte när jag kommer tillbaks när jag är björk
alla tjatar så
men äh. efter lite frisk fjälluft kanske.


sånt som är svårt




- Vadå vilja leva? Det är väl klart att man VILL, men hur gör man?
Hur lever man ett liv som man kan trivas i?





RSS 2.0