Allt är tyst och du får gärna glömma / Månen lyser och vill att du ska drömma


En studie i ångestens olika färger och former:
Dag 1: Kristian dör. Sista veckorna har jag känt och tänkt så intensivt på, varje timme har det stört mej att veta att han ligger och dör någonstans - eftersom jag vet att han inte ville vara så sjuk, att det han bävade mest inför inte var döden utan dom sista döende maktlösa veckorna. Vad jag försöker säga är att jag helt fåfängt och frånvänt hade väntat mej någon sorts lättnad... men jag hade verkligen inte lyckats föreställa mej detta, att han skulle tystna! Jag trodde att han skulle fortsätta skriva från något nytt ställe, jag hade väntat mej ett intyg, ett vykort, inte att det skulle bli tyst
nu då
hallå
säg nånting
springer vilse i panik på Skogskyrkogården, lägger mej och flämtar i en rosig glänta där solen lyser mellan träden, den första höstdagen glittrar och fäller löv, sommaren försvann med Kristian, allting är så fruktansvärt vackert och fult.
Dag 2: Fuck it / Dränk det. Gin till middag, vin i vattentakt, ölhävartävling mot mej själv. Samtidigt gör Kite en spelning som säkert är bra, men jag ser dom inte riktigt för jag har fullt upp med mitt vin och min fula insida, att stirra i en gråtig toalettspegel och så småningom tappa nycklarna till all anständighet... (fast samtidigt en liten kram till mej själv, hand på min axel; jag måste sluta sträva efter absolut anständighet som i munnen låst och knäpptyst. Dömd till evig olycka om jag ska fortsätta sörja i dagar varje gång jag råkat öppna munnen)
Dag 3: VANSINNE!!!!!!!!! ut i skogen för att åka motorcykel, skrika högt och inte riskera mer offentlig misär
Dag 4: förlägen frukost, åh förlåt för igår, det var inte meningen, näää jag behöver ingen att prata med, ursäkta mina överdrivna tonårsgester... Åker motvilligt tillbaka till stan, går till nåt ställe med ungdomar, som är glada, som kan dansa. Ingenting gör mej så ledsen som såna ställen. Känner mej som en ständig sabotör av stämningen, som att ångesten ångar i ett kolsvart moln runt mej, BJUD TILL och SNÄLLA LE DÅ och "ey girl du som e så pretty, varför e du så arg"... nä nu, stäng din jävla fula mansmun innan jag skjuter dej i huvudet
- säger jag inte, säger ingenting alls. Förutom "ja" när Greta frågar om vi ska gå hem.
Dag 5: sover förbi, utövar lilla döden hela dagen. Och natten för den delen. Drömlös 24-timmarshimmel.
Dag 6: jobbplikten säger hej, jag är okoncentrerad och lättretlig och spiller och glömmer och gömmer mej i telefonen för ofta, men mycket tacksam att ha några som vill att jag brer mackor och hjälper att duscha och lutar sina huvuden, klappar mej på kinden, gillar mej i alla sorters mjukisbyxor och stämningar.

Det handlar ju inte så mycket om Kristian, inte för mej, så nära var vi inte. Det är så fruktansvärt sorgligt för Kristians familj, hans magiska föräldrar och syskon, för dom barn han aldrig fick bli pappa till, ja och för typ världen, men såklart inte extra sorgligt för mej. Ska inte göra något sånt stort sorgeanspråk... ska istället spara sista hårda kramen och ögonen och trösten i dom. Och blunda. Och snälla fortsätta finnas eftersom jag kan? aaaaheooooo sån jävla skuld och ansvar; alla dagar att förvalta, alla osmakliga hängningsskämt att sluta haspla ur sej, varför ska jag få finnas när det finns människor som Kristian, som är så jävla sugna och fina på att finnas... det ÖVERGÅR MITT LILLA FÖRSTÅND
men sssch nu
sov gott nu
kramas hårt nu


20/9

Det kommer en dag när jag börjar råma och skrika på tunnelbanan och måste packa minisynthen och två dosor snus och åka till landet - kasta mej in i baksätet och rulla runt där tills vi är framme och jag får en hel lada att utöva galenskap i, "du kanske ska spela skithög musik, som överröstar dej", och någon som tänder en brasa och tusen ljusslingor och spelar Mandrills-vinylen på högsta volym, klappar mej på pannan, placerar katten i knäet, häller upp vin, öppnar ladudörren mot ljusrosa solnedgång och låter mej skrika över ängarna


tack, men nu då, jag har tappat nåt, sans och spärrar och snällhet, jag vågar aldrig åka tillbaka till stan igen innan jag tystat den här lilla mördaren som bor i mej

you make everyday feel like kindergarten



i'm running out of time i'm out of step and closing down and never sleep for wanting hours the empty hours of greed and uselessly always the need to feel again the real belief of something more than mockery if only i could fill my heart with love





Hej igen. Ledsen igen. Över miljoner saker, men mest över att jag varken kan skriva eller prata längre och bara rullar runt som en snöboll av lögner. Ohållbart. Otrevlig plats full av samlad smuts, denna kropp. Bla bla bla Björk Björk Björk... gå vidare. Ut ur min kropp. Hur då.

Men tröstar mej genom att:


♦ titta på favoritscener ur favoritfilmer 


♦ rymma till Gotland för att glo på solen, tälta och plocka lök eller till Göteborg för att se DAF och krama Amina. Fysisk flykt är ändå ganska effektivt... fortsätter till Berlin tror jag
 

♦ tvinga familj att säga snälla saker... älska mej mest när jag förtjänar det minst :'(


♦ dricka alkohol... gammal men mycket tveksam metod, allting som är roligt har en tråkig eftersmak (killar! sprit! pengar!) slutar med sunkig stämning och stora blåmärken


♦ äta god glass är väl oförargligt, och vaniljsorbet i all ära men den botar ju ingenting

♦ stänga av hjärnan, lägga alla kvällar i Reidar Dahléns våld, skönt. Särskilt med tanke på att Rederiet är den enda serie jag någonsin orkat följa... goda prioriteringar i mitt goda liv

♦ eller låta ledsenheten bestämma och lägga sej på taket och lyssna på Disintegration... hehehe he hehe-jdlös gråt
 
Jaha. Nä. Men. Var sugen på såna där nya friska hösttag... men är en jävla mästare på att hitta hinder att haka upp min oförbättrade skitpersonlighet på; hela hösten är det stambyte i mitt hus och vattnet är avstängt och jag måste strax smyga ut i mörkret och försöka hitta en jävla buske att kissa bakom, allting i lägenheten är staplat i lådor och inplastat och under såna omständigheter kan jag bara inte ta mej i kragen, bli snäll, börja skriva, etc.
tydligen

nähä men puss och kram till den här otäcka skärmen då

om sommarn

Det är dålig feng shui i det här rummet tror jag, soffan står fel, här kan jag inte skriva, i sängen kan jag inte sova, inget funkar, saker överallt, äh. Tänkte att juli kunde få åtminstone ett litet inlägg... här är ingenting utrunnet i sanden nämligen, det är bara sommar. Typisk bloggdiagnos. En dum och nöjeslysten sommar, vad håller jag på med? Vad det än är, är det nog tur att bloggen inte hunnit föra protokoll över det, spola förbi bara... 
Jag jobbar ändå nästan hela tiden mellan synderna och bergen, slutat sitta och tänka på gamla somrar och vårar och vintrar och jämföra - tyvärr ej att förväxla med "närvarande" för det är jag minst av allt! Så trött hela tiden, bara klipper med ögona och tar ett till glas vin och hoppar i vattnet och allting är lite smutsigt och det blir aldrig helt rent och breven blir aldrig skrivna. Gud vad jag längtar efter en ren höst och sund rutin... och efter slutgiltig insikt om att jag inte är en liten hjälplös fjäder i vinden, att jag kan bestämma någonting pyttelitet själv, ta mej själv i både handen och kragen, att det vore sympatiskt om jag tog EN LITEN SMULA ansvar och slutade skylla alla mina livssorger (haha) på yttre omständigheter, "dålig feng shui" osv, jobbigaste sortens person som högläser horoskop för alla i sällskapet

Nu äter jag några torkade fikon å lyssnar på ett perfekt regn... jaha... anteckna det. Är på det stora hela ganska tillfreds, men på ett bedövat sätt, skulle väl hellre vara ledsen och vaken än glad och sömnlöst dum, eller hur, stick hål på den här plastfilmen, kram och godnatt, låt en fin Pridevecka börja

__________________


Jag vill inte punktera alla meningar med nån tvungen fnys-ironi, jag är trött på att vara kroniskt trött på mej, skammen i huden som naturlig. Extra extra! Nya forskningsrön! Sociala medier i allmänhet och snabb smartphone-kultur i synnerhet sabbar hjärnorna så att dom tappar förmågan att hålla kvar långa tankar. Är det inte förskräckligt läskigt att föreställa sig en hel generation med trasig Tänka-färdigt-förmåga! Tvivlar på att det är ett stort problem hittills men vet ju att det verkligen gäller mej. Större och större insikt om hur mycket jag självmedicinerar med internet... ingenting stänger av knarkhjärnan så effektivt. Ju meningslösare surfning och snabbare hastighet desto skönare. Så fort jag är datorfri några dagar = 100% starkare känslor, alla sorter. Och en ny galen rastlöshet som måste användas till att möblera om! Skura skåpen! Ut å springa! Men problemet då är att jag liksom aldrig kan fatta när det är dags att gå in igen, jag har nån fucking störig gnista i mej som helst vill hoppa i sjön för att slockna

Jag vet; behöver väl ett sammanhang, någon annan än mej själv, ett barn en hund en hobby, pojkvän flickvän henvän, politisk organisation, kolonilott, fuck
orkar bara inte umgås med mej, vilket man ju i allra högsta grad tvingas göra när man umgås med andra
♥ ♥ ♥ åh sköna, skyddade, skonsamma skärmliv ♥ ♥ ♥ dej är jag trogen ♥ ♥



Aha, detta (ur)artar sig till en välbekant gnällmelodi, jag är visst en ständig repris på mej själv
samma gamla vatten och utsikt och berg och försomriga tjatiga vemod
och depeche depeche bara Depeche. Men somliga saker ändras väl ändå... jag är så jävla gammal! Nitton! Och alla andra nittonåringar tar studenten! Jag trodde att jag i egenskap av världens mest vemods-nostalgiskt lagda person skulle bli lite lite sorgsen eller åtminstone lite TÄNKIG av det, men det känns ingenting alls... umgås inte med så många 94:or, har inte stått öga mot öga med så mycket firande; inga skivor, inga mottagningar. Men tänk när vi var tretton och ni var helt vilda och hade trasiga strumpbyxor och vi pratade i telefon i timmar och korsade landet för att hälsa på varann och sen plötsligt blev alla skitstora och helt förstenade över en natt, skaffade silverhalsband och fönade frisyrer och pojkvänner i trenchcoats och käkben och resor till Berlin varje ledigt lov och jag står kvar med strumpbyxor som fortfarande är trasiga, skolavhoppad och snopen och så jävla omsprungen på alla nivåer
börjar få mycket hämmande bildningskomplex... egentligen inte skolmässigt, även om jag inte pluggat nåt sen mellanstadiet - det finns ju miljoner sätt att lära sej på, men det är som att jag är rädd för att utvecklas... så fort jag börjar fatta någonting dyker jag kvickt ner i nån charmig, skärmig youtubefamn för att slippa huvudet. Åh lilla dumma oförmögna underprioriterade huvud. Det är bara när jag är ute som jag har kontakt med mej. Ut! Spring! Mer! Längre! 






Försöker håller mej från att skriva om Depeche eftersom det förvandlar mej till en urfånig fjortonåring... fast det är egentligen i hela mitt huvud. Att jag ska se dom! Att jag älskar dom mest av allt!!! 
(ja, ni hör, stopp där. Är smärtsamt avundsjuk på alla som precis utövat *cool berlinhelg* och rundar av med Depeche-final ikväll)

Men apropå promenader och soundtrack; jag ÖNSKAR att Depeche kunde fylla huvudet och öronen så att jag slapp höra steg och andetag, och sänka volymen för säkerhets skull, och farten också, och hantera människor... nä, hantera MÄN, 
men den magiska skyddsmakten har dom inte, jag går med på att sänka volymen för att lyssna efter förföljare, jävla sjuka liv, det är ingen paranoia, dom finns ju, tigger cigg, slår följe sen, föreslår äckliga saker, skäms aldrig. Nyktra vanliga kvällspromenader.
Klappa knogarna, riot girl. Som Ebba sa. "Du måste fylla i den!". Leva upp till... aj

Asså, jag är inte rädd, då skulle jag ju inte vara ute och ränna Söder runt ensam hela nätterna, men jag är alltid redo, med repliker och låtar som sköldar och bredbent som Hanna lärde mej när vi var 13; hur man tar sej an farliga kvarter i Paris, (gå som att du är livsfarlig, knark i blodet, vapen i fickorna) - varför är det ingen som är rädd för mej?! Det är tröttsamt, utrymmesbristen, flåset, frågorna, jag vill bara vara ifred, jag slutat tycka om främlingar, slutat prata med killar


trist! Axelryckning! Du borde väl inte springa ute på nätterna! 




JO
det är dom som ska sluta springa ute på nätterna

sorgesäsongen startade sent i år

En ny version av Björk börjar ta form, en som går hem i tid om kvällarna, stannar inne (på jobbet) på helgerna, klär sej i anständiga tröjor och manchesterbyxor, går med i A-kassan, betalar sin hyra med vita pengar, inte gör några crazy utspel alls

Å ena sidan gör hon det utan stor saknad, tänker att det andra ändå var ett låtsasliv; "har väl aldrig gillat att gå ut ändå", det är skönt att ha ett riktigt skäl att låta bli dyra entréavgifter/ ljummen öl/ shoreline klockan 02:50... men å andra sidan är detta ingen trivsel i sej heller! Jag kan verkligen gå upp för att tvätta och göra mina plikter för att det är nödvändigt och åtminstone inte gör ont, men det är ju heller inte TILLFREDSSTÄLLANDE - så långt tänker jag inte sträcka mej. Vad gör vuxna för att emellanåt vara lite glada? Och ungdomar för den delen. Och barn och husdjur. Är ni någonsin helhjärtat glada? När då, var då, hur då? 
 
å tredje sidan, till och med jag är väl visst glad ibland, jag är till exempel glad för blombuketten jag fick imorse, jag är glad när jag snusar och jag var glad i lördags när jag var ledig och åkte med Clara åkte till några gamla älsklingsklippor och solen lyste fast prognosen sagt att den inte skulle och hela Mälaren var en stor blank galen glitterspegel

bilderna är som vanligt hennes! Visst är hon en stjärna!

Men ändå, det är någonting som ligger och pumpar upp sej, som snart kommer börja läcka i mej, jag vet inte var jag ska ta vägen, känner mej ihoptryckt, av mej själv säkert, men det spelar väl ingen roll. Jag vet inte hur jag ska veckla ut mej. Snart börjar jag spruta eld!!!! !!! Jag får panik av liljor i präktiga vaser och skådespel och skådespel och skådespel.
I lördags kväll var jag på en gullig fyrtioårsfest och det var fint för jag var verkligen yngst men det var inte en enda person som knystade ett ord om det, ingen som refererade till mej som Ung Tjej - men då passade jag på att göra det själv istället; smärtsam insikt att allting som jag tycker är fult hos andra (t ex. onödig åldersfixering) mest av allt finns hos mej själv. Suck! Sluta genast! Sluta synas! Bara en liten stund! Skona mej!

saker som jag samlat på

kris. jämt nån sorts kris. just nu i form av vanlig insikt om vilken äcklig människa jag är... gud, om jag någon gång bara kunde hålla min lilla vilda mun i schack; helst helt stängd.
I need you / I don't need you / and all of that jiving around, skjut mej, prata aldrig om ålder igen, prata aldrig med mej igen över huvud taget, för då kanske jag råkar svara och smutsa ner lite till

att man förväntas synas
och representera sej i alla rum
och stå upp på raka ben

det är inte rimligt och det går inte över. ny hud tack. 

shit jag har typ inte gråtit sedan 2011..... jag behöver verkligen gråta en flod och gå vidare

slappna av björk


NEJ!!!! jag kan verkligen inte 'slappna av'
sluta ge mej order hela tiden

du var min enda drog

Stirrar in en toalettspegel på Södra teatern med smetigt läppstift och svettig kind och bortgjord tyngd i bröstet och spända muskler som hållit sej hårt från att gråta. Jaha. Om jag får skriva om Olle Ljungström för tusende gången så kanske jag slutar med det sen. Alltså, verkligen slutar. För jag såg honom ikväll från första blyga raden - stackars alla nerver nedstoppade i en trång fåtölj, tusen lampor i ansiktet - och det var visserligen jättefint; välslipat och värdigt men med perfekt grad av skevt/snett/Olle-intimt, rara bandmedlemmar, och han var inte mindre tjusig än vanligt, eller "tjusig" - han är fortfarande den allra vackraste jag vet, och han verkade ganska glad, helt okej setlist. Kort sagt var det min tionde spelning och allting var som vanligt, möjligen mer skräddat och nyktert, det var i mej som nånting var annorlunda. Kände mej generad över att byta backstage-roll mot att betala 500 kronor för att vara i samma rum... att han är liksom Sveriges. Allas. Kändis. Och det är väl strålande välförtjänt och ett utbrett sundhetstecken, kan jag sluta gnälla, sluta vara så missunnsam och girig och elitistisk och beundrarsjuk... men det är jag faktiskt inte längre, inte den här gången, det är inte därför jag är sorgsen. Jag tycker att det är uppriktigt kul om han tjänar pengar eller bara har lite roligt, får sina blommor och kramar, applåder och kostymer.
Vad jag försöker säga är att jag har tappat min kontakt. Jag har, utan att ha sagt knappt någonting, känt honom som ett hem och haft som en speciell tråd till honom, med särskild magisk mottagning, enkelriktad såklart men viktig och verklig för femtonåriga Björk, och den är totalt bruten nu, och det var oväntat sorgligt att upptäcka det, ett hål i mej, var ska jag lägga all min kärlek, identitetskrisen står i vild blom

Nä, den här Ollekrisen kom ju inte ikväll; jag slogs av det för flera månader sedan, mer på det musikaliska planet då, en plötslig blixt: vad är det egentligen jag lyssnar på? Gitarrer... rock.... gnäll... hjälp! Och nya skivan är ett språng rakt ut från mej. Den saknar trummor och oväsen och tung bas och det sköra och spröda i hans röst. Är istället mycket amerikansk och SVÄNGIG och munter och i alla intervjuer är han så hejdlöst nöjd och glad med den, tack och lov, men det blir extra svårt, ungefär som att han i vinternumret av Sonic pratar om 'Tack' som den skiva han är minst förtjust i och inte begriper sej på. Tack är nog nästan min älsklingsskiva ju! Men hur ska man förhålla sej när ens idoler dissar ens smak på detta vis... jag känner mej: fel, färdig, okär. Jag har väl inte haft några normala eller stabila förhållanden men alla personer som jag hånglat och krånglat med en längre stund har haft mer eller mindre svartsjuka synpunkter på Olle och hans envisa envälde i mitt liv och hjärta. Och jag tror inte han har nån huvudroll längre! Jag kan bli kär i nån annan nu. Bara som en... ah, varning, kanske

Godnatt och snyft och länge leve Olle, kaos, kram från psychogirl

you make every day feel like kindergarten






glassuppror!


Lystring glasslovers! Pressbyrån har nån frestande Halva Priset-rea på alla GB-glassar den här veckan, och det är lätt att låta sej dras med när det är början på april och man slutar jobba halv nio och vill sitta på tågperrongen och stirra ut i skymningen och leka att det är vår en stund... ackompanjerad av Olles nya dansbandsskiva och en liten gullig ice cream i näven... men tyvärr säljer inte GB någon ice cream, dom säljer luft och gift och ondska. Jag har ändå av någon glassbesatt anledning smakat många nyheter, man kan ju inte avfärda nåt man inte testat, osv, men ta till exempel deras så kallade popcornglass. Alltså, jag ÄLSKAR popcornglass. Salta popcorn och mjuk glass och cool kolasås i uuuunderbar förening.... men hur många popcorn innehåller denna glass? NOLL. Däremot "rispuffar". Ett äkta lurendrejeri. Asså, innehållsförteckningen är som en hel liten skräcknovell;
Skummjölk, socker, vegetabiliskt fett, vetemjöl, glukos-fruktossirap, glukossirap, karamelliserat socker, fettreducerat kakaopulver, kakaosmör, vasslepulver, rismjöl, helmjölkspulver, potatismjöl, emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror, solroslecitin, ammoniumfosfatider, polyglycerolpolyricinoleat), salt, stabiliseringsmedel (natriumalginat), vetefiber, skummjölkspulver, maltodextrin, arom, vetestärkelse,
maltextrakt (från korn), ytbehandlingsmedel (gummi arabicum, shellack), surhetsreglerande medel (citronsyra).

Eh... "glass"... 
Deras nya Marabouglass var för det första pytteliten och för det andra fejkat vaniljprickig, ett fult trick, den smakade inte vanilj, den smakade luft och lögn. Innanför ett förvisso gott, men tunt, chokladskal. Créme Brûlée-magnumnyheten är en stor skam för efterrätts-genren, den smakar BRÄNT i helt fel bemärkelse, snarare bara bittert än knäckigt, ingen grädde och ingen kärlek, 

jag GLASSRASAR! Förväntas vi svälja detta
nä snälla gör inte det
jag vet att inte alla har tillgång till Stikkinikki-lycka, men det finns nog något motsvarande, lite hemgjordare, på de flesta ställen, i de flesta städer, vill jag verkligen tro. FRÅN MEJ TILL GB: GODNATT, HOPPAS NI VÄNDER ER I GRAVEN! Sluta luras!!!!!!!!!!! Ni säljer nämligen inte GLASS! Ni säljer en massa olika MEDEL och SYRA och PULVER med hundra års hållbarhet! (vilket är okej, en vanlig äckelpäckel-sak att sälja, men det är ett stort ont hån att marknadsföra det som glass isåfall) - Fuck you!

someone to hear your prayers, someone who's there

varför har jag blivit en sån högtidshetsare? inte så indie (- men sen när är jag "indie"), men det känns i alla fall ovanligt trist att vara ensam med sitt tomma kylskåp en långfredag som denna. jag har väl aldrig firat påsk i sundsvall! vi har aldrig ätit "påskmiddag"! vad är det egentligen jag saknar? 
jag saknar andy. jag vill dricka äggtoddy med honom. och påskmust och sprit och lyssna på personal jesus på högsta volym. ta en kvällspromenad. grusigt och mörkt. vingla till. stjäla några påskliljor på vägen hem. ligga på golvet och känna depeche i hela kroppen. jag saknar andy och jag saknar sandviken och jag saknar förra våren

plats för sentimental snyftning

nå, ha en synthig påsk
/Björk.
 

det finaste jag vet idag


om sol och sånt

Just nu är jag totalt uppfylld av människors vänlighet; alla ser ut som solar och jag vill kramas och ringa alla gamla vänner och lära känna hundra nya och sätta mej i främlingars knän och verkligen aldrig lägga mej, inte gå miste om en enda social sekund

ärligt talat! Varför känner JAG alla världens finaste människor? Ett fantastiskt systemfel, hoppas ingen upptäcker det, såhär kan jag fortsätta ha det

Men igår kände jag mej ändå som ett stort BLÄ till mänskligheten när det var Depechekväll på Kolingsborg för att fira nya (fina fina fantastiska) skivan och dom plötsligt utan att varna spelade Stripped (...!) och alla runt omkring stank öl och hade fula tröjor och log som om dom inte var drabbade alls (mycket väl illustrerat av Stella) och jag grät i ett hörn och klump i magen och hem- och bortlängtan i halsen. Ja jag är en känslig själ men det vet jag ju så varför fortsätter jag gå på såna dansgolvstillställningar och sprida min sura aura...? Inte igen! 
Men helgen har varit fin i massa andra avseenden som det tyvärr är för sent för att skriva om, jag ska väl ändå till jobbet imorgon - ja, ett jobb. Mer om det vid tillfälle. Mer om allt vid tillfälle. Mer av  allt! Mer mer mer mer

puss till livet från mej, hej

Bechdel-betyg på Björk: ssssämst

I arga mejl som jag får ibland beskylls jag ofta för att vara en hemsk manshatare... vilket är ett stort missförstånd, så jag tänkte att vi tillsammans kunde undersöka saken, vi kan börja med mitt hem, med mina väggar: 


börjar bra med världens finaste tjej i hallen, men det urartar snabbt...:


5 stycken Olle Ljungström i oblygt format är det första man ser när man kliver in, hej


jaha vad är detta? The cure = män, Depeche Mode = män, D.A.F. = män, Lustans Lakejer = män, Reeperbahn = män. Sammantaget: en svimfärdig mängd män


Rolf må vara fin och en sann idol men han är också en man


en kille till


jag vill inte dra in Fredrik Strage i detta... men han förekommer till och med dubbelt:

varför har jag inga ljuslyktor med fina tjejer på+!???!? FINNS DET INGA FINA TJEJER 


(jo)
 
och det kanske fortfarande inte är motsats till manshat, det kanske tvärtom är typisk objektifiering, men vi kan fortsätta till min bokhylla
till mina filmer och skivor och spellistor
till mitt hjärta
till mina dagliga kompissamtal

män män män män män i stor och nästan skamlös majoritet

och vänta, förresten, här har jag en tjej, men hon är ingen idol, hon är bara fin, ett äkta objekt:

tyvärr alltså, men jag hatar inte män, jag konsumerar män och jag dyrkar män och jag hänger upp män på väggarna och jag drömmer inte om att skjuta alla män, bara vissa. Fortsätt kritisera mej för att jag är ett prettoäckel och ful och deppig, men att jag skulle vara nån slags farlig manshatare, det är inte sant, jag är oroväckande mycket motsatsen, en motsyster, och det ska jag ta itu med i första hand. Byta ut skivorna ovanför sängen kan va en början... nu! Hello Nina Hagen och Miss Kittin


uppdatering 23:28 
under dagen har jag upptäckt fler och fler "glömda" män: Violator ovanför teven, en stor Palme-plansch i badrummet, ytterligare en Olletavla i köket... detta inlägg är tyvärr inte överdrivet alltså.
sorgsen hälsning
/patriarkatets lilla skyddsängel... utsänd att sprida, hylla och försvara män i alla diskussioner och rum

mitt liv ömsar skinn, jag kan inte skriva, här är nåt annat:


my army of lovers

Hej under solen
kan det sluta handla om mej och min himla ängslighet nu? Ja det kan det. Fördjupa er i det här istället:

♥ EDGAR 
Min guldiga lillebror. Jag skulle kunna rabbla samma saker som jag alltid säger om honom, om hur rakryggad och ärlig och nördig och nyfiken och rolig och kärleksfull blablabla han är. Men det vore en repris. Läs honom.

♥ TYRA BLOMSTER ♥
kolla på detta magiska avsnitt till att börja med. Hon är min nyaste idol. Samtidigt är det så mycket sorglig igenkänning och saknad, för tretton-fjortonåringar är ju bevisligen äktast och bäst. Tänkiga och coola utan gränser och grindar. Vad är det som klampar in och händer sen och plattar till? Hoppas att det aldrig behöver drabba Tyra. Hon är en sån sällsynt star...! Wow.
 
♥ ANDY BABY 
som plötsligt bloggar igen och som jag ska få möta i Göteborg imorgon för att se och fira...

♥ MAKTHAVERSKAN 
... som släppt sin nya skiva äntligen. Den är perfekt. Här <----- som en vårpresent.

Så, trevlig helg, hångla och skåla och demonstrera!

money success fame glamour

hallå där! varför hindrar ni mej inte från att spåra ur såhär? vet ni vilket ord jag använde i förra inlägget... det smärtar att behöva upprepa det, men jag skrev "klubbdimman". HA HA HA HA Aaa aaaj mina ögon svider...

ni får inte låta det här fortskrida
mitt ordförråd har alldeles tappat andan på sistone... jag säger så korkade och gamla saker, svänger mej med "hippa" uttryck som får hela rummet att tystna nervöst, munnen hinner före hjärnan hela tiden, på internet kan en ju åtminstone redigera och radera och trixa, men det som jag har sagt inför fysiska åhörare kommer mina kompisar att håna mej för i evig framtid... jag är bekymrad och skäms och det matchar illa med min nya kontaktdesperation, jag tror nämligen att jag tyvärr tänker fortsätta prata ändå, men klubbdimma ska jag iallafall aldrig någonsin varken skriva eller säga igen

:(


allt är bara en teater, snart är den slut, håll ut

Jag har typ 37% outspädd ångest i blodet. Darrande underläpp. Blinkar i alla rum. Får hålla mej från att sätta mej i knäet på första bästa famn på tunnelbanan i jakt på: kram, kontakt, kärlek

och denna sociala kramdesperation är så olik mej, men jag känner att om jag blir ensam kommer jag kanske att drunkna i gråt. Och jag vill inte drunkna i gråt! Dessutom finns det mycket som är strålande också, låt mej leka Mia Törnblom för att hålla tårarna stångna, woho, "pepplista" ♥ gulliga personer som kommer fram på gatan eller i klubbdimman och säger hej och andra snälla saker ♥ rymma till helsingborg ♥ prata queerbegrepp med pappa på dansk pub ♥ åka båt med mycket sol i ögonen ♥ Arlandas hemstämning ♥ motorvägsmörker tidigt på morgonen ♥ hotell som det spökar på ♥ fantastiska friends ♥ kärleksbrev ♥ 
puh
jaha
NU DÅ
oroväckande många av mina intressen handlar om flykt och rymma. Älskar ju till exempel: främlingar, flygplatser, gin & tonic, Dramaten, önskelistor, film och hav och utsikt och 90-talstidningar och vad-som-helst utom det som är verkligt och nära. Finns det nånting som man kan vara alldeles närvarande och samtidigt trivas i? Jag är skeptisk...
Fler skeptiska saker: blogga. När denna blogg fortfarande fyllde nån funktion levde jag så mycket inuti mitt huvud och ganska lite utanför det, och nu är det ombytta roller och blanka ark, jag har nog blivit dum i huvudet, stum i händerna, jag vet inte hur man skriver om vad man *gör*, jag vill inte skriva om alkohol och jag vågar inte skriva om arbetsförmedlingen och jag kan inte ta hänsyn till alla nya känsliga omständigheter. Således bättre att hålla tyst... men jag vill så gärna skriva...! Och skrika! Och få respons! Och kramar och pussar och rosor! Samspel, interaktion, gruppövning, ögonkontakt, jag kan inte få nog



okej Björk, har du någon mer meningslös känsloinformation att hämta ur din förkrympta lilla hjärna eller räcker det för dagen


I am La Camilla and I RULE THE WORLD




♥ det har varit en svettig och kär och väldigt besviken kväll

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0