solrosland

 

Dom där veckorna sedan sist jag skrev tröttnade jag verkligen på att torrdokumentera. Slutade skriva dagbok. Slutade samla veckor. Det är inte roligt att ha så påtagliga käftsmällar med hur lidandet fortsätter och goda föresatser aldrig blommar ut. Åren går men Björk består..... tyvärr. 

Nyttigt kanske med paus 

Men den här veckan då... försökte bevara Dubai och nyårssmällen i hjärtat men det gick inte. Rann ur mej och annat rann in, andra, som alltid, allting kommer alltid att vara såhär, håller käften hädanefter. 
Rädd att jag gett upp mej så många gånger att det inte finns någonting kvar att rädda. Känner mej död. Sssch

lyssnar på david bowie och gråter. nej inte på riktigt, såklart, det kan jag inte, men. jag önskar att jag kunde. 2016-optimismen släppte taget. jag ska återta den men inte idag för klockan är 01:00. kanske imorgon. eller vila och gråta. sortera i stressen. luta huvudet tillbaka. luta huvudet mot papperet.
jag måste ordna upp det här. tusen miljoner trådar att hålla i. tappar kontrollen.
det är verkligen varför jag blir stressad av överumgänge, jag tappar kontrollen fullkomligt. och det är skönt att skänka sin kontroll i början, skjuta lite ansvar, men när den är borta är allting vidrigt. 

 

veckan som var nu kunde gärna begravas på sekunden. ingenting av värde hände. jag är i extrem ofas med mej själv och kusligt nära depressionens brant!!!! lol 

inget att skoja om. är så matt. ingenting är kul eller ens uthärdligt. längtar inte efter nåt. inte ens edgar. ingenting. hoppas hormonerna snällar till sig snart. 

En av Stockholms sämsta sidor är den att det är så lätt att känna sej ensam eftersom det alltid händer någonting som man inte är med på. En frisk person kanske skulle säga tvärtom, det händer alltid JÄTTEMYCKET och borde därför vara enkelt att hitta något sammanhang att sälla sej till jämfört med om det händer ingenting. Ikväll till exempel kände jag mej inte särskilt bjuden till Hanna (fast jag var ju bjuden, bara inte tjatad på) men det är också New Romantic-kväll på BO och ett hav av andra möjliga lördagsplatser, men det är ett sånt meck. Att svida om / göra sej redo / i god tid finna en vän / uppbåda självförtroende att fråga den vännen och.
Alltså jag vill nog bara när jag lyssnar på min innersta röst vara hemma, jag har jobbat till 21:00 och blivit dyngsur och ska jobba imorgon bitti. Och väljer väl alltid att vara ensam, utom när alla sociala medie-flöden påminner om att det finns en värld utanför Rederiet; det dricks uppenbarligen drinkar och jag kanske missar chansen och mitt livs kväll, mitt livs kärlek. Det är svårt att sålla och hålla sej på sin bana. Jag är ju inte redo för mitt livs kväll så länge som jag hatar mej och känner mej råful inside out, trött i skelettet, det sticks i själen, regnsjöar i skorna, men ändå, det glömmer jag bort, och känner mej ensam på ett helt annat sätt än i Sundsvall. Jag "vill" bli full av det ena eller andra, sprit eller praliner eller främlingar, men i nya livsstilen ingår inte det, i nya livsstilen ingår att härda ut ångesten. 
Skittråkig livsstil, tror inte jag blir långlivad om jag inte får döva ångesten. Och inte om jag dövar den heller. 

Idag kände jag i hela själen att jag vill ju inte bo här, jag blir lurad hela tiden, att tro att jag vill göra saker som jag inte vill. Men jag kände också att jag vill bo här! För Stockholm har ett satans klister, har man en gång flyttat hit så är man fördärvad. Vill inte flytta ut förrän jag känt mej lite innanför. Innanför inträffar aldrig! Vem i helvetet känner sej INNANFÖR. Men den strävan kan hålla mej kvar i piss hur länge som helst. Imponerande revanschlystnad för någon så livstrött.

Runaways and rapists
Fill the streets at night
Broken bottles
Glimmer in the city lights
In the allies old winds blow

In the crowd of people
On the subway trains
No one looks into your eyes
In the park a junkie dies

Cruel town, it's a cruel town
Cold people cruel town
Cruel town, it's a cruel town
If you fall, you stay down

Cold city, cruel system
Nothing's made for people

See the run down alcoes
Drift in the mall
Laws change
And governments fall
But the beggars all remain

Cruel town, it's a cruel town
Cold people cruel town
Cruel town, it's a cruel town
If you fall, you stay down

Cold city, cruel system
Nothing's made for people

Cruel town, it's a cruel town
Cold people, cruel town
Cruel town, it's a cruel town
If you fall, you stay down

You stay down
You never get up

Härifrån vet jag inte var jag ska ta mej. Det känns som att jag har haft en nystart i kvartalet i väldigt många år nu, och det är väl bara av godo. Tills det känns som återvändsgränder. 
Det händer ingenting. 
Det börjar med en kris och fortsätter med en kris och återgår till slut till det vanliga.
Huvudet är samma. 
Kroppen är samma. 

Jag kan rensa i garderober och radera spotifylistor och annat ytligt för att känna mej lite ny, men vad är det som hindrar mej från att verkligen gå vidare!!!!!? Jag ÄR hopplöst sentimental och nostalgisk och ganska dålig på att rensa på riktigt, det hänger alltid urvuxna rosa spetsklänningar kvar, jag dras till samma gamla spelllistor och får kass näring av fem år gamla relationsdraman, men 'nystart' handlar inte bara om att rensa. Särskilt inte i fysiska förråd. Vad handlar det om då, ömsa skinn, radera sin barndom, glömma sitt sår, resa sej och borsta av byxorna, någonting jag inte hittat än

 

 

Okej, från och med nu är det här en låst dagbok som ingen har lösenord till. 

Tydligen hjälper det inte att jag köper skrivprogram som kostar 300 kronor, det är ändå bara i det här formatet jag kan skriva. Och tyvärr skriver jag till och med i lösenordsskyddade dagböcker som om jag hade en publik, för jag har aldrig skrivit någonting annat än offentliga texter avsedda för blogg- eller tidningsläsare, lärare, någon annan. Jag lärde mej att skriva så. Det blir ju onekligen en fånig ton. Jag ska försöka öva bort det nu med mej själv. Inte hålla försvarstal. Någonstans måste jag väl vara ärlig för att inte sprängas!!!

Älskar redan det här hemliga stället men har så mycket samlat skriv i huvudet att jag inte fattar hur jag någonsin ska komma ikapp det. Önskar mej fortfarande en slang mellan huvudet och skärmen, radera tangentbordet som mellanhand. Det är för mycket! Och när någonting är för mycket så går jag ju i lås. Försöker hålla undan hela tiden, innan diskberget och kaoset uppstår, men på sistone har det inte heller gått så bra, och är ett heltidsjobb, jag ligger back med allting. Vet ändå i hela min själ att skriva är en ventil värd att investera tid i. Men att jag vet att någonting är bra för mej är väl ett väldigt svagt argument; snarast ett anti-argument. 
Mot ändring!
(Sjuttionde gången gillt).

Ja nu tänkte jag alltså försöka vara lite snäll mot mej eftersom jag tycker att alla andra är så himla dumma.
Ett så vildvuxet självhat är svårt att bara stryka över med "var snäll", det har jag väl uppmanat mej de senaste 10 åren och blotta meningen i en skrivbok hjälper knappast, men snälla fortsätt ändå. Om jag ger upp mej själv kan jag dö, det är omöjligt att vara vänlig mot andra parallellt med att vara elak mot sej själv, i längden, det blir ingen äkta vänlighet, det är ingen som vinner på det.
Skriva är gratis och gör mej säkert till en både snällare och snyggare och friare och renare och mer närvarande person, många vinster för omgivningen också, jag ska försöka krossa mitt motstånd. Idag tog det bara tre timmar från att jag kom hem. Lol. 

En ännu större önskan vore att kunna skriva om någonting annat än mitt torra känsloliv och tomma huvud, men jag måste nog börja där. Det lägger sej i vägen för allt annat tills dess att det är någon sortering. Det var ett år sedan sist. Jag skriver nog inte så bra, det är ingen konstant begåvning som ligger i händerna, läser gamla texter och har nog aldrig skrivit bra, men nu ska jag använda skriv-et som verktyg för ordning i huvudet och ingenting annat. Det måste inte vara JÄTTEBRA för då blir det som bekant ingenting alls, bara en mur till 

Och allting jag har tänkt, alla visioner om vad som ska hända sen, när jag mår bra, när jag tagit mej genom, när jag parkerat i mitt hus, som Helena Ekdahl, mellan sammetsgardinerna och palmerna, under kristallkronan. Att bo på den där båten, att göra det.

Men jag förstod väl inte att det är en så lång väg dit. Det är så långt till "sen". Jag är så gammal och trött. Jag måste bära på mej jämt. Vilken kristallkrona jag än sitter under, det är fortfarande samma jag, det funkar inte, jag kommer aldrig att bli harmonisk, aldrig att stillna, aldrig att... aldrig... aldrig... jag förstår inte. Jag kan inte drömma längre. Jag vill inget längre. Inte inuti mej. Jag lyckas inte bli en person jag kan stå ut med. Och jag lyckas inte, som det uppmanas till, gå ut ur mej. Slappna av lite. Öppna ögat jämföra proportioner sluta vara i min lilla lilla lilla värld. FUCK it

Och när jag är glad, jag förnekar inte att det har hänt och nog händer igen, så är det en så ful glädje. En glädje som inte är i, utan ovanför. Som en hybrisfylla. Aldrig lågmäld och snäll och mjuk, balanserad. Bara versaler och skrik och tio glas vin, queen of the world, hissa sej i kronan, inget utrymme för nån annan.

Måste det vara så, tänkte jag. År efter år. Och försökte ändra på. Gud ska veta att jag har försökt och jag kan ändra på ganska mycket, jag kan anpassa mej och tystna och inte låta mina behov svalla så att säga, men jag kan inte ändra på mitt känsloliv, och jag kan inte leva med det, nä, jag orkar inte mer. Jag gjorde mitt bästa. Jag är så trött så trött så trött så trött så trött så trött så så så så så så trött.

Men tiden tar ingen hänsyn till att jag är 5 år, den går ändå, som en ångvält, utan att fråga hur det går och hur man mår, jag fyller 20 imorgon och har så extremt mycket ångest relaterad till det
- åtminstone vill jag tro det eftersom det är skönt att koncentrera allting till samma orsak, så att allting har orsak att lossna illa kvickt när det satans datumet är över. Som om. Jag har sagt det här så många gånger men jag är en repris på mej själv. Varje födelsedag samma vånda. Nytt år men samma gamla tröttsamma huvud och socialt störda sätt att släpa omkring på och dela nätter med. Bla bla bla.

Fast annorlunda i år eftersom att jag... jag vet inte hur jag ska säga det här töntiga vidskepliga, men känt på mej sedan jag var fyra år att jag kommer att dö när jag är 19. Berättat vitt och brett sedan jag var jätteliten (och i allmänhet obehagligt synsk) om att jag haft 19 som tydligt dödsmärke i huvudet. Det är svårt att förklara hur eller varför men jag har sett framför mej ett mörkt vatten, drunkning typ, och alla jag känner är så urbota trötta på att höra mej tala om detta och särskilt när jag fört det på tal under detta 19-årsår, KAN jag inte hålla min mun stängd, jag är ju uppenbarligen inte död så vad är det för ett tomt och barnsligt hot?
- men det är såklart inget hot, och det är inte som att jag trott att jag ska ta livet av mej,  bara att jag inte ska bli äldre än 19. Men det verkar jag väl bli, bara 8 timmar på mej att drunkna nu. 
Det tror jag inte att jag ska. Men jag... okej rakt ut: jag vill inte vara 20 och jag vill inte leva. Säg inte grattis.

I gamla födelsedagsinlägg har jag summerat gångna åldrar och år men det finns ingenting att säga. Jag vill inte heller känna så mycket ömhet och beundran för någon jag var 5 år sedan, ömhet och beundran och avund; hur mycket jag än tråkas ut av tonårsskam och tycker att man ska gilla sitt lilla jag etc. så önskar jag mej ändå ett gram skam. Men jag KAN ju inte skämmas eftersom varje ny ålder har smickrat mej mindre och mindre. Jag blir fulare, fegare, tråkigare och dummare och det är en insikt man kan krisa över som tillbakalutad 50-åring men inte nu, den här takten och den här nostalgiska bakåtsträvande läggningen är ett sånt vidrigt krokben. Jag skäms inte ens för någon diktsamling, inte för en enda krönika. Jag är inte äldre nu. Det finns ingenting klokare att jämföra med. Kolla, här var jag ju ganska munter. Och vad betyder det? Glada liberaler i kör: ATT DU KAN BLI GLAD IGEN

ja, det tvivlar jag egentligen inte på. Men jag kan, och kommer, också att bli jävligt sad igen. 
Och det handlar inte om glad eller ledsen, NY kan jag nämligen i alla fall inte bli och jag verkar felmonterad på ett sätt som 10 år inte lyckats laga, jag har fört krig mot föräldrar och lärare och 17 psykologer och läkare i olika rum,  slängt mej om halsen på alla som utstrålat tröst, ingenting fungerar. När man är ensam är det ju ändå med sej själv man måste vara och jag har nån allergi mot mej, alldeles för många och alldeles för påtagliga brister för att utveckla den rollen som borde vara "Björk". Störd socialt moraliskt känslomässigt och sexuellt, saknar tanke och tycke och smak, det går inte att låtsas att man är en människa när man egentligen bara är en sten 

 

 

Pratar med Blingela men hon kollar på mej med sina isögon och har tröttnat på att jag inte blir äldre, det finns inga råd att ge mej längre, men för all del, grattis till 20 fula dyra uselt tillbringade år på jorden

fuck it

Om jag hade nåt enda jävla ord på tungan men det är... jag har inte tid att tänka färdigt; stimulansskadan dragen till sin yttersta spets, ingenting blir färdigt längre, ingen-ting, internet rev min hjärna i bitar. Jag kan inte skilja på verklighet och overklighet, verkar tro att jag kan redigeras och raderas som ett blogginlägg, att det går att spola fram och tillbaka, det går inte, det vill jag inte inse, alltså måste jag stirra in i en skärm tills jag inte har nån känsla kvar i kroppen, jag vågar verkligen inte finnas

Jag saknar att ha en plats! Och jag saknar mej och jag kommer ändå att radera det här eftersom jag inte står ut med mej själv i publicerad form och inte heller i talad eller över huvud taget synlig form, inte i någon form alls där jag ska representera mej, för jag har nämligen ingen som helst kontakt med mej, det är någon annan som har tagit min mun och tunga och mitt huvud och går runt och begår illdåd

jag tänker ingenting längre, inte på någonting annat än att jag är ful och hungrig. Klöser mej i ansiktet och konsumerar och nonchalerar, flackar med fula blicken och slutar tala till punkt, bara stammar, är ingens snälla vän, kan ingenting (ingenting!) (menar allvar, kan inte ens gå en traditionsenligt vårhög promenad längre utan att ha ögonen naglade i telefonen; för så fort jag känner minsta vind från mitt huvud får jag panik, det bor ett oförlöst odjur någonstans som jag måste springa ihjäl mej för att slippa känna, hinner inte kasta ett öga på fina skymningar, inte känna en känsla), missköter mitt jobb och min enda trygga punkt.
Alla vet att det är omöjligt att bli omtyckt när man hatar sej så. Onda cirklar och onda tiden som tog med sej alla andra och lämnade mej i luften, helt oförmögen, jag fattar inte att det pågår nåt slags liv, fattar inte vad ansvar är, vad motivation är, vad himlen är, vad som är fint, vad som är viktigt. En likgiltig självhatande totalt talanglös idiot. Förlåt, lilla Björk, som ville någonting någon gång. Men jag vet ju inte hur jag ska ta mej ur (det här) och in (i mej)

♦ Vilka länder besökte du? vadå, som att det är självklart att besöka massa länder per år! Men okej faktiskt;
Danmark i olika öl- och Depecheärenden. Och Tyskland med Mickey.

♦ Är det något du saknat år 2013 som du vill ha år 2014? intressen, självrespekt, en plan

♦ Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2013? Lose yourself to dance, Asleep, Shark, Be somebody

♦ Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Anmärkningsvärt o-ledsen men 100 ggr likgiltigare. Död på insidan.
♦ Vad önskar du att du gjort mer? i allmänhet andra saker än att gå till jobbet / Gråtit ut. Har verkligen inte gråtit alls men istället blivit en bitter, snäsig och försurad insjö av samlade sorger... hur gör man
♦ Vad önskar du att du gjort mindre? vänta måste bara...

dö av skam

t ex. haft så låg moral och självrespekt att jag legat med gifta äckel, grundat med 7 starka drinkar för att våga säga hej, öppnat munnen över huvud taget, kastat glasflaskor omkring mej, varit bråkig och onödigt svår 
♦ Hur tillbringade du julen? med några fåglar på jobbet. 
♦ Vad gjorde du på din födelsedag 2014? representerade Filur på en konferens om ungdomsarbetslöshet tillsammans med Abdy. Fick fin present av Nikki som jag va kär i. Åt tapas med mamma. Kände mej ändå ensam och gammal som graven
♦ Vad fick dig att må bra? jobbet i sina finaste stunder! Fy fan vad fint att få gå omvägar hem från jobbet med nykär kolsyra överallt, helt hög av prat och komplimanger och love 
- sekretessen är ju rimlig men hindrar mej att förklara nåt, men det har varit helt grundläggande fint att ha en plats att gå till, att vara väntad på, att bli kramad varje dag av universums godaste varmhjärtadaste personer. Och att ha typ kollegor... gulliga vuxna

och att äta pannkakor på taket innan jobbet!


och att äga våren med Mickey! Vi hade en period när vi var i magisk fas och bara behövde titta på varann för att bli galna av spring i bena å inspiration. Har aldrig varit med om det förut med nån! Annars har det känts som att alla mina (fina) kompisar varit på andra planeter hela året, och hon flyttade ju till Göteborg

och alla sms från Andy, oavsett handling, men skulle kunna ge ut en bok med bara glödiga Depechesms och alla kvälls- och natt- och gryningsbad i somras. Den här morgonen va nog min lyckligaste på hela året

Grammis va också kul! Men lite vemodigt för jag tänkte då i februari att året säkert skulle fortsätta så - vara kul och utspela sej under kristallkronor och guld; kännas som ett dimmigt undantag, det blev ju verkligen inte så eftersom jag strax därefter började jobba, fick lite distans och tappade allt intresse för money success fame glamour... "sunt" kanske men PISSTRÅKIGT ♦ Vad gjorde dig stolt? jobbet... trots allt präktigt skönt med den där distansen. Och att upptäcka nåt som jag e helt okej bra på... trots ingen utbildning eller erfarenhet. Att jag stannade alla månader fastän det var skitläskigt och jag har en lång tradition av flykt och frånvaro (okej att jag inte hade så mycket till val... men är - i brist på vettigare bedrifter - stolt över att ha försörjt mej, sparat pengar till senare hyror och varit Vuxen åtminstone på jobbet... desto mer teenage freak så fort jag kommit hem men men)

Tycker det är konstigt att vara stolt över andra på samma sätt som det är konstigt att skämmas över andra, men är i alla fall lite stolt över att få va hans storasyster, att han ringer mej och ber om råd:

♦ Vad fick dig att må dåligt? att umgås med denna otrevliga människa hela dagarna:

och andra vanliga saker som politisk skymning i världen 

♦ Vem saknade du? jag kommer sakna Cornelia i hela mitt liv för hon va mitt hem. Men vi har ju setts visserligen... jaja allt har sin tid

Är i mitt älsklingstillstånd, alldeles mjuk av osömn. Lilla Depecheäventyret. Från vaken i söndagslakan, livrädd att försova mej, till tidigaste tåget med Greta, till Alexis och asfalten. Helt ovana ben, vid kömiljö, vid kravall, hjärtat ovant vid electriciteten. Men äntligen i mitt rätta element och hem. Så gammal har jag inte blivit i alla fall, tack Jesus. Kroppen har saknat. Inne på säkert 43:e vakna timmen nu men alldeles varm och hög, hjärnan i spinn. Det är ingen tråkvuxet påstådd verklighetsflykt (jo eventuellt flykt till verkligheten och riktiga känslor men aldrig ifrån)

Jaha ska jag säga nånting mer. Varför då? Jag tror att Depechefans tycker att det är lite osmakligt och att övriga är ointresserade, men den här bloggen dödsrosslar ju bara ändå, vem bryr sej, jag måste göra något med händerna för att hålla mej vaken och för att inte natten ska bli vattnig och blanda sig med nästa natt som jag strax ska jobba. Imorgon ska jag fortsätta till Göteborg, som ett freak, som det alltid blir, ingen måtta när känseln äntligen slagits på

Okej Malmös minuspunkter
- tråkig kö med hög medelålder i, såg max 5 ynglingar (30-) på hela kvällen och dom flesta var ju göbas... som till och med skrev över våra töntiga könummer. Hahaha vi var alltså först men dom tog en bläckpenna och gav oss helt enkelt nya sämre siffror utan att säga ett ljud. Tack vilken härlig gemenskap 
- extremt jävla dåligt insläpp. Vet nästan ingen vidrigare syssla än att stå längst fram i en kö med en flock av råmande hänsynslösa vilddjur bakom sej... nej... läskigaste jag vet och särskilt när arrangörerna är som arrangörer är jämt, insläppssämst och hjärtlösa och oförstående "ey lilla vännen, lunka långsamt, alla kommer in"-attityder
- eh setlisten. Andy sa att det kändes som att den var för killar och det är verkligen sant. Som ett jävla... stön. Killstön. Arenastön. Snusk och rock och tråkigt och förutsägbart. Plockade fram det sämsta ur publiken. Majoriteten verkar ju vara där bara för att få sej lite sex? Det är bara Daves fantasilösa juckande? Jag tyckte också att han va "fin" en gång i tiden tills... ja tills han juckade sönder min själ och sitt bands finaste låtar. Eller som kvinnan i Manchester som Alexis berättade om som hade på sej urringning "för Martins skull, så han ska se mej, han kommer tycka jag e sexig" och ingen reagerar för det är därför dom går på konserterna, alla tanter och göbas? För att ha en härlig dansstund med sitt sexiga favoritband
eh
ja
jag vet inte
jag känner ingen samhörighet med den medelålders stönande galna jävla Personal Jesus-publiken, det är inte samma band vi älskar, det är väldigt synd för jag älskar publikkramar och kökontakt, känner mej dessutom underlägsen i min tonårsroll - "det är ju du som inte fattat grejen höhö" säger alla Soothe my soul-fans i kör med galna Dave-gnistor i ögona och uppenbart stånd.
Jag har ju visst fattat grejen men en helt annan grej än rape culture-äckeltexter. Depeche är ju världens finaste VACKRASTE band när dom är det. Och så kommer det textrader och eh koreografi som får mej att undra vad jag gör där och känna mej obekväm och skamsen och det är så synd

Nä
men Martin Gore I love you forever and ever and ever and ever see u tomorrow ska ha urringning för din skull

;)

ha en härlig dag allesammans

Sundsvall, dag 15. Nä jag vet inte, dom flyter ihop, ingenting händer här. Det var fasansfullt länge sedan nånting hände i mitt liv. Tillbringar tiden med huvudet djupt nere i gamla kartonger och förråd. Dricker lite vin på Olivias vind. Gråter i hamnen på natten. Sover halva dagarna. Hittar ingen anledning att åka härifrån och ingen anledning att stanna, allting i mitt liv står still. På paus! Smäll till mej. Alla är så jävla drivna att jag blir bländad. Var kommer det ifrån; motorer och tomtebloss och mål. Jag vill verkligen också vilja. Eller bara vara i nån färg istället för deppig som en dagbokssida från 93... men Björk då fanns ju inte ens du! Nä precis.
Men mamma gjorde, för hon fyller 41 idag. Älskling. Imponerande kämpat tills nu! Och det är dessutom fars dag, en härlig bonus för någon som är så besatt av sina föräldrar som jag... (så som det brukar bli när dom överger en i unga år! haha skoja...) (inte alls... även om det var osmakligt och en smula överdrivet)

Men dagen ger chans till fotofrosseri, säga vad man vill, fina stilförebilder var dom iallafall:

Dålig stämning på jobbet, dålig stämning i huvudet, dålig stämning i smsinkorgen och i blodet och varje relation. Det är en dålig period. Pyntad med problem varnar varje horoskop och jag ser till att lyda med råge, eftersom jag har en störning som gör att allting ska göras med råge. Det som är dåligt kan ju lika gärna passa på att bli fulare. Jag slutar mitt jobb på lördag så det är väl lika bra att bränna några broar, göra mej ökänd och freaka ur sista veckan, så blir det mindre sorgligt att behöva sluta sedan, en lättnad för alla inblandade
försöker i förskott förvandla arbetslösheten till en varm famn jämfört med föregående skamfestival
(förnuftig röst: men den skamfestivalen är ju inte nödvändig, jag ska till exempel jobba kvar som timvikarie, kan jag ha det i huvudet och spara lite värdighet snälla, nähä)
snyggt ordnat
snygg logik
applicerar den på allting. Att bräcka gårdagens misär med något nytt och ännu pinsammare, smärtsammare, är min (ofrivilliga) favorithobby. Ingen ska någonsin lyckas skada mej, jag ska minsann hinna först, sätta dit mej själv, vara min värsta fiende, kasta mina brister i folks fejs innan dom råkar komma på mej, anfall är bästa försvar