fjortonde veckan

Nyttigt kanske med paus
Men den här veckan då... försökte bevara Dubai och nyårssmällen i hjärtat men det gick inte. Rann ur mej och annat rann in, andra, som alltid, allting kommer alltid att vara såhär, håller käften hädanefter.
Rädd att jag gett upp mej så många gånger att det inte finns någonting kvar att rädda. Känner mej död. Sssch
you'll be given love, you have to trust it

Februarihej. Long time no see. Ingenting har ju hänt med mej! Men helt påtagligt ändå vilken tids- och utvecklingsmarkör bloggen har utgjort. Hela jag stannar när jag inte skriver. Det är HELT NÖDVÄNDIGT FÖR ATT FÅ UT SAKER UR KROPPEN SÅ DOM INTE STANNAR DÄR OCH LIGGER OCH TAR PLATS OCH SKYMMER SIKTEN I EVIGHETER.
Men det betyder ju inte att någon måste läsa.
Ingen ska behöva läsa.
Allting är på samma tema. Dvs det här känslolivet och den här tröttheten på alla meningar som börjar med "jag" och saker jag skyr. Jag kan liksom inte lyfta blicken ur naveln. Jag ligger där och skvalpar. När fan ska man födas. Jag har burit mej i magen länge nog. Jag är om inte sugen på att komma ut så åtminstone riktigt trött på att va kvar härinne.
status
jag måste ordna upp det här. tusen miljoner trådar att hålla i. tappar kontrollen.
det är verkligen varför jag blir stressad av överumgänge, jag tappar kontrollen fullkomligt. och det är skönt att skänka sin kontroll i början, skjuta lite ansvar, men när den är borta är allting vidrigt.
inget att skoja om. är så matt. ingenting är kul eller ens uthärdligt. längtar inte efter nåt. inte ens edgar. ingenting. hoppas hormonerna snällar till sig snart.
May my enemies live long so they can see me progress



Nå.
Nu är klockan för mycket igen och jag är för äcklig och dum, bortsupen i huvudet, för att skriva. Den där korta hybrisen släppte. Jag är fortfarande bara förkortningar och genvägar. Jag ska öva. Måste verkligen sova. Vakna nykter och ren. Besatt av att bli ren. Fila fötterna klippa naglarna packa in håret tandtråda till blodbad. Den där smutsiga insidan ska döljas till varje pris.
Det är svårt att göra någon till viljes om man inte har en aning om vad hon vill
Det är svårt att...
Det är svårt när man inte vill att hon ska må bra, inte tror på förändring i henne, är övertygad om hennes medfödda fulhet, obotliga oförmåga
Jag läste en dikt och i den stod det att man är gravid med sig själv, att man är sitt eget första barn
jag har varit en pissförälder hittills men så länge det finns framtid finns det tid att förändra, tid för Björk och mej att bli sams
Sthlm
Alltså jag vill nog bara när jag lyssnar på min innersta röst vara hemma, jag har jobbat till 21:00 och blivit dyngsur och ska jobba imorgon bitti. Och väljer väl alltid att vara ensam, utom när alla sociala medie-flöden påminner om att det finns en värld utanför Rederiet; det dricks uppenbarligen drinkar och jag kanske missar chansen och mitt livs kväll, mitt livs kärlek. Det är svårt att sålla och hålla sej på sin bana. Jag är ju inte redo för mitt livs kväll så länge som jag hatar mej och känner mej råful inside out, trött i skelettet, det sticks i själen, regnsjöar i skorna, men ändå, det glömmer jag bort, och känner mej ensam på ett helt annat sätt än i Sundsvall. Jag "vill" bli full av det ena eller andra, sprit eller praliner eller främlingar, men i nya livsstilen ingår inte det, i nya livsstilen ingår att härda ut ångesten.
Skittråkig livsstil, tror inte jag blir långlivad om jag inte får döva ångesten. Och inte om jag dövar den heller.
Idag kände jag i hela själen att jag vill ju inte bo här, jag blir lurad hela tiden, att tro att jag vill göra saker som jag inte vill. Men jag kände också att jag vill bo här! För Stockholm har ett satans klister, har man en gång flyttat hit så är man fördärvad. Vill inte flytta ut förrän jag känt mej lite innanför. Innanför inträffar aldrig! Vem i helvetet känner sej INNANFÖR. Men den strävan kan hålla mej kvar i piss hur länge som helst. Imponerande revanschlystnad för någon så livstrött.
Runaways and rapists
Fill the streets at night
Broken bottles
Glimmer in the city lights
In the allies old winds blow
In the crowd of people
On the subway trains
No one looks into your eyes
In the park a junkie dies
Cruel town, it's a cruel town
Cold people cruel town
Cruel town, it's a cruel town
If you fall, you stay down
Cold city, cruel system
Nothing's made for people
See the run down alcoes
Drift in the mall
Laws change
And governments fall
But the beggars all remain
Cruel town, it's a cruel town
Cold people cruel town
Cruel town, it's a cruel town
If you fall, you stay down
Cold city, cruel system
Nothing's made for people
Cruel town, it's a cruel town
Cold people, cruel town
Cruel town, it's a cruel town
If you fall, you stay down
You stay down
You never get up
Ny kula
Det händer ingenting.
Det börjar med en kris och fortsätter med en kris och återgår till slut till det vanliga.
Huvudet är samma.
Kroppen är samma.
Jag kan rensa i garderober och radera spotifylistor och annat ytligt för att känna mej lite ny, men vad är det som hindrar mej från att verkligen gå vidare!!!!!? Jag ÄR hopplöst sentimental och nostalgisk och ganska dålig på att rensa på riktigt, det hänger alltid urvuxna rosa spetsklänningar kvar, jag dras till samma gamla spelllistor och får kass näring av fem år gamla relationsdraman, men 'nystart' handlar inte bara om att rensa. Särskilt inte i fysiska förråd. Vad handlar det om då, ömsa skinn, radera sin barndom, glömma sitt sår, resa sej och borsta av byxorna, någonting jag inte hittat än

Börja om
Älskar redan det här hemliga stället men har så mycket samlat skriv i huvudet att jag inte fattar hur jag någonsin ska komma ikapp det. Önskar mej fortfarande en slang mellan huvudet och skärmen, radera tangentbordet som mellanhand. Det är för mycket! Och när någonting är för mycket så går jag ju i lås. Försöker hålla undan hela tiden, innan diskberget och kaoset uppstår, men på sistone har det inte heller gått så bra, och är ett heltidsjobb, jag ligger back med allting. Vet ändå i hela min själ att skriva är en ventil värd att investera tid i. Men att jag vet att någonting är bra för mej är väl ett väldigt svagt argument; snarast ett anti-argument.
Mot ändring!
(Sjuttionde gången gillt).
Ja nu tänkte jag alltså försöka vara lite snäll mot mej eftersom jag tycker att alla andra är så himla dumma.
Ett så vildvuxet självhat är svårt att bara stryka över med "var snäll", det har jag väl uppmanat mej de senaste 10 åren och blotta meningen i en skrivbok hjälper knappast, men snälla fortsätt ändå. Om jag ger upp mej själv kan jag dö, det är omöjligt att vara vänlig mot andra parallellt med att vara elak mot sej själv, i längden, det blir ingen äkta vänlighet, det är ingen som vinner på det.
Skriva är gratis och gör mej säkert till en både snällare och snyggare och friare och renare och mer närvarande person, många vinster för omgivningen också, jag ska försöka krossa mitt motstånd. Idag tog det bara tre timmar från att jag kom hem. Lol.
En ännu större önskan vore att kunna skriva om någonting annat än mitt torra känsloliv och tomma huvud, men jag måste nog börja där. Det lägger sej i vägen för allt annat tills dess att det är någon sortering. Det var ett år sedan sist. Jag skriver nog inte så bra, det är ingen konstant begåvning som ligger i händerna, läser gamla texter och har nog aldrig skrivit bra, men nu ska jag använda skriv-et som verktyg för ordning i huvudet och ingenting annat. Det måste inte vara JÄTTEBRA för då blir det som bekant ingenting alls, bara en mur till
Ja det är det här jag menar. Jag ursäktar mej även inför mej. Jag har ett så pinsamt avstånd till mej.
Fastän jag samlar på ensamtid, är så långsam och slö och i mitt huvud, så känner jag ändå en helt vidrig distans. Jag kan inte vara tillsammans med mej utan närvaron av sjutton andra ögon och åsikter och höjda ögonbryn och bekräftelse att vinna och rädslor och påverkan och iPhone och distraktioner och det är såklart svårt att vara s k "sann mot sej själv" i relationer till andra när det inte ens funkar när jag är helt ensam.
Snälla Björkgärningar idag:
♥ att jag sa att jag inte orkade ses när jag inte orkade ses.
♥ men snällast av allt är alltid skriv-et. Har hjärtklappning! ! ! Det här är verkligen galopp och horisont och vattenfall
Lyssnade på Sanna Lundells sommarprat och hon pratade jättemycket om medberoende, när jaget bara ska förhålla sig till personer i närheten och blir helt otryggt när det inte finns något drama att vara en vänlig motsats till. Oh Lord!!!! Flera luckor ifyllda som jag förut bara kallat för konflikträdsla, men det är typ inte bara det som får mej att vara förtvivlat till lags, ljuga och le och lyssna och ställa upp och hata mej, att anpassa sej är nånting med djupare störigare rötter än så. Inte bara rädd för höjda röster och obekväm stämning utan rädd för omatchning på alla nivåer.
Alltså att nästan alla anpassar sig hela tiden vet jag ju såklart, generellt kvinnor mer än män och sådär, "social kompetens", men det här har gått överstyr, runnit över alla bredder, handlar verkligen inte om kompetens.
Självhat är verkligen en så giftig motor i livet. Jag väntar mej aldrig att jag ska göra någonting bra, alltså gör jag ingenting bra, jag anpassar mej ju även efter mina förväntningar.
Väntar mej inte att någon jag tycker om ska tycka om mej så jag ligger med några fula, och det är svårt att ta ur system för nu när jag känner mej rätt självsnäll och på det klara med att något måste hända för att jag ska orka fortsätta leva med mej, så är jag så van vid att anpassa mej och typ sänka mej att det blir skitsvårt att göra saker som imponerar på mej / andra. Vet inte hur man anstränger sej för att vara sitt finaste, det känns skitläskigt, vill ju sänka omgivningens och mina förväntningar för att inte bli besviken men det blir ett väldigt självhatigt liv om man aldrig försöker göra sitt bästa, är ful, låter andra bekräfta att man är ful, är nöjd med att bilderna överensstämmer och väljer den enkla mörka vägen. Lata vägen? Ja, det är klart att det är bekvämt, att det är någon flockinstinkt som kickar in, men efter 21 år i livet så är det inte så bekvämt längre, det finns ändå grader i helvetet och är skillnad på social kompetens/normal anpassning och självutplåning/ständig lögn.
Det anstår inte en vuxen person att leva så. Det är väl helt västvärldsrimligt att hata sej själv, det handlar inte om det, inte om att jag är "värd bättre", men som det nu är, som nu människor trots allt beter sej, dom säger sej vara deprimerade och slut och fula men vågar ändå ta så otroligt mycket utrymme med sina depressioner och röster och historier och det är överlevnad, och jag vill också överleva. Jag håller på att ta död på mej och när jag planerat datum senaste tiden så tänker jag ändå, åh fåfänga fula tanke, att jag inte vill dö som en loser. Det vill man ju inte. Det har varit min livlina ganska länge. Först ska jag bli bra, sedan kan jag dö. Jaha, bra. Men gör då. Ett sista försök. Lyssna på vad du vill göra och var inte så sorgligt jävla till lags din lilla sopa
finns ingen annan utväg än det överexponerade gömstället
Och när jag är glad, jag förnekar inte att det har hänt och nog händer igen, så är det en så ful glädje. En glädje som inte är i, utan ovanför. Som en hybrisfylla. Aldrig lågmäld och snäll och mjuk, balanserad. Bara versaler och skrik och tio glas vin, queen of the world, hissa sej i kronan, inget utrymme för nån annan.
Måste det vara så, tänkte jag. År efter år. Och försökte ändra på. Gud ska veta att jag har försökt och jag kan ändra på ganska mycket, jag kan anpassa mej och tystna och inte låta mina behov svalla så att säga, men jag kan inte ändra på mitt känsloliv, och jag kan inte leva med det, nä, jag orkar inte mer. Jag gjorde mitt bästa. Jag är så trött så trött så trött så trött så trött så trött så så så så så så trött.
I was happy in the haze of a drunken hour but heaven knows I'm miserable now

jag undrade hur jag på tonårigast sätt skulle ta tillvara på min sista tonårstid och Hanna sa "skriv ett blogginlägg"
och det gick ju snabbt att konstatera att det skulle bli ett vidrigt ett isåfall, men jag måste hålla mina händer sysselsatta med annat än att klippa tungan i små bitar och har ingen stolthet kvar att spara på.
Ja, vidrigt eftersom att det är något med födelsedagar som gör denna redan bakgrundsbesatta person ännu mer benägen att ta tillfället i akt...: ladda upp och göra slut med den gamla åldern genom att vandra runt i rum och stämningar som inte finns eller har någon relevans längre
- jag är verkligen en farbror som trivs där det är tryggt, i saker som redan hänt, i känslor som jag känt, där ingen kan rätta mej. Födelsedagar förresten, det kanske är lika mycket maj. Hägg och tårar och syrener och pollen i en obarmhärtig blandning med 0 utrymme för sans och hjärna
fortsätter skylla ifrån mej i evighet
födelsedagar, årstider, det är väl inte mitt fel att jag inte kan tänka klart
jo

Det ligger inte ens i maj! Det börjar ju här, i kanske mars. När allting får nya sjuka kära färger och jag vill ligga med himlen och aldrig gå in och känner miljoner känslor men inga som går att använda till annat än att blänga på allt som glöder medan jag känner mej som aska

Sedan fortsätter den ju bara, hånfull och hopplös, långa vårparaden av sorgsna skymningar och känslor utan riktningar

Alla platser som var fina någon gång men är ensammare för varje vår som går


Och slutet-på-april-regn i luften och helt desperata blanka språngmarscher längs Årstaviken mellan körsbärsblommor och Skynda dej för Jesus skull att känna allting nu för i juni är det slut på alla känslor


- åtminstone vill jag tro det eftersom det är skönt att koncentrera allting till samma orsak, så att allting har orsak att lossna illa kvickt när det satans datumet är över. Som om. Jag har sagt det här så många gånger men jag är en repris på mej själv. Varje födelsedag samma vånda. Nytt år men samma gamla tröttsamma huvud och socialt störda sätt att släpa omkring på och dela nätter med. Bla bla bla.
Fast annorlunda i år eftersom att jag... jag vet inte hur jag ska säga det här töntiga vidskepliga, men känt på mej sedan jag var fyra år att jag kommer att dö när jag är 19. Berättat vitt och brett sedan jag var jätteliten (och i allmänhet obehagligt synsk) om att jag haft 19 som tydligt dödsmärke i huvudet. Det är svårt att förklara hur eller varför men jag har sett framför mej ett mörkt vatten, drunkning typ, och alla jag känner är så urbota trötta på att höra mej tala om detta och särskilt när jag fört det på tal under detta 19-årsår, KAN jag inte hålla min mun stängd, jag är ju uppenbarligen inte död så vad är det för ett tomt och barnsligt hot?
- men det är såklart inget hot, och det är inte som att jag trott att jag ska ta livet av mej, bara att jag inte ska bli äldre än 19. Men det verkar jag väl bli, bara 8 timmar på mej att drunkna nu.
Det tror jag inte att jag ska. Men jag... okej rakt ut: jag vill inte vara 20 och jag vill inte leva. Säg inte grattis.
I gamla födelsedagsinlägg har jag summerat gångna åldrar och år men det finns ingenting att säga. Jag vill inte heller känna så mycket ömhet och beundran för någon jag var 5 år sedan, ömhet och beundran och avund; hur mycket jag än tråkas ut av tonårsskam och tycker att man ska gilla sitt lilla jag etc. så önskar jag mej ändå ett gram skam. Men jag KAN ju inte skämmas eftersom varje ny ålder har smickrat mej mindre och mindre. Jag blir fulare, fegare, tråkigare och dummare och det är en insikt man kan krisa över som tillbakalutad 50-åring men inte nu, den här takten och den här nostalgiska bakåtsträvande läggningen är ett sånt vidrigt krokben. Jag skäms inte ens för någon diktsamling, inte för en enda krönika. Jag är inte äldre nu. Det finns ingenting klokare att jämföra med. Kolla, här var jag ju ganska munter. Och vad betyder det? Glada liberaler i kör: ATT DU KAN BLI GLAD IGEN
ja, det tvivlar jag egentligen inte på. Men jag kan, och kommer, också att bli jävligt sad igen.
Och det handlar inte om glad eller ledsen, NY kan jag nämligen i alla fall inte bli och jag verkar felmonterad på ett sätt som 10 år inte lyckats laga, jag har fört krig mot föräldrar och lärare och 17 psykologer och läkare i olika rum, slängt mej om halsen på alla som utstrålat tröst, ingenting fungerar. När man är ensam är det ju ändå med sej själv man måste vara och jag har nån allergi mot mej, alldeles för många och alldeles för påtagliga brister för att utveckla den rollen som borde vara "Björk". Störd socialt moraliskt känslomässigt och sexuellt, saknar tanke och tycke och smak, det går inte att låtsas att man är en människa när man egentligen bara är en sten

Men jag är ledig och kan alltså inte komma på så många anledningar att gå upp.
Möblerar om på sju olika sätt och det blir inte bra och det spelar ingen roll
ingenting spelar någon roll! Ingenting utom jag som är ett litet teaterstycke på två ben sedan födseln. Spela glad spela personal spela kompis. Och jag måste flytta ut senast 5:e augusti och inte ens det spelar någon roll. Likgiltigheten har ätit mej. Jag vill ju ändå inte bo i Stockholm / jag vet inte vad jag ska "göra i höst" / jag har inga mål och ingen blick som ser längre än in i min grottsjäl. Jag kan inte göra saker som kräver att jag vill någonting, t ex. söka bostad, skolor, kurser, kontakt med vänner. Jag kan gå till jobbet och sova i min säng och en gång i månaden skriva ett navelskådande upprepigt deppigt blogginlägg men där tar det slut, jag kan ju inte ens jobba längre,
- börjar gråta nu, plustecken för människohalten i mej, men ändå
det blev bara fel och trasigt och därav denna majledighet (meningslösa ligga-i-sängen-verksamhet)

fuck it

väntar på den dan då jag förändras


lilla Björk
Alla vet att det är omöjligt att bli omtyckt när man hatar sej så. Onda cirklar och onda tiden som tog med sej alla andra och lämnade mej i luften, helt oförmögen, jag fattar inte att det pågår nåt slags liv, fattar inte vad ansvar är, vad motivation är, vad himlen är, vad som är fint, vad som är viktigt. En likgiltig självhatande totalt talanglös idiot. Förlåt, lilla Björk, som ville någonting någon gång. Men jag vet ju inte hur jag ska ta mej ur (det här) och in (i mej)
2013's begravning
Danmark i olika öl- och Depecheärenden. Och Tyskland med Mickey.


♦ Blev du kär i år? haha jaja med idel olyckliga obesvarade slut
♦ Något du önskade dig och fick? ett jobb
♦ Något du önskade dig men inte fick? Kristian vid liv
♦ Vad önskar du att du gjort mer? i allmänhet andra saker än att gå till jobbet / Gråtit ut. Har verkligen inte gråtit alls men istället blivit en bitter, snäsig och försurad insjö av samlade sorger... hur gör man
♦ Vad önskar du att du gjort mindre? vänta måste bara...
dö av skam
t ex. haft så låg moral och självrespekt att jag legat med gifta äckel, grundat med 7 starka drinkar för att våga säga hej, öppnat munnen över huvud taget, kastat glasflaskor omkring mej, varit bråkig och onödigt svår
♦ Hur tillbringade du julen? med några fåglar på jobbet.
♦ Vad gjorde du på din födelsedag 2014? representerade Filur på en konferens om ungdomsarbetslöshet tillsammans med Abdy. Fick fin present av Nikki som jag va kär i. Åt tapas med mamma. Kände mej ändå ensam och gammal som graven



- sekretessen är ju rimlig men hindrar mej att förklara nåt, men det har varit helt grundläggande fint att ha en plats att gå till, att vara väntad på, att bli kramad varje dag av universums godaste varmhjärtadaste personer. Och att ha typ kollegor... gulliga vuxna


och att äga våren med Mickey! Vi hade en period när vi var i magisk fas och bara behövde titta på varann för att bli galna av spring i bena å inspiration. Har aldrig varit med om det förut med nån! Annars har det känts som att alla mina (fina) kompisar varit på andra planeter hela året, och hon flyttade ju till Göteborg



Tycker det är konstigt att vara stolt över andra på samma sätt som det är konstigt att skämmas över andra, men är i alla fall lite stolt över att få va hans storasyster, att han ringer mej och ber om råd:


♦ Vem saknade du? jag kommer sakna Cornelia i hela mitt liv för hon va mitt hem. Men vi har ju setts visserligen... jaja allt har sin tid


♦ Den maträtt du åt oftast 2013? I scream you scream we all scream for ice cream

♦ Bästa boken du läste i år? kan inte koncentrera mej
♦ Årets bästa film? men nej jag har inte ägnat mej åt NÅGON sorts "kultur"... tittat på tusen Beckfilmer på jobbet.
himlen hänger stjärnsvart

Dom hissar mej högt i luften och kittlas och promenerar under månen och välkomst-spelar Depeche och boxas i magen och pussar på kinden och lyssnar och stöttar i alla hemska ärenden och kallar mej för Bömp och Drulen och slår in ginflaskor och pysslar ihop perfekta blandband


äkta julevälsignelse!

Så skönt när familjen blir äldre och kommer till sans med allting... eller bara ger vika för sina inre galningar
nåväl
jag lämnade dom med varann i Sundsvall, hoppas det blir en kul jul där. Här blir det nog bara tisdag. Nu ska jag promenera vid tysta vattnet.
Skål! /Björk
ALL I WANT FOR CHRISTMAS

Men ÖNSKA är ju kul, som att drömma, eller planera, eller tänka, och behöver ju inte precis handla om konsumtion, det här är allt jag önskar mej, om inte för julen så för 2014:
• Bli fri från min eskalerande sociala morrande flyktstörning... som kanske började som ett skoj men som är helt ofrivillig nu och gör sej hörd i dom sämsta av situationer. Jag kan inte vara snäll längre (mot andra än dumma gubbar). Det är verkligen så fruktansvärt sorgligt och handikappande och sätter en tråkig prägel på hela livet. Konsekvenser när fina människor blir ledsna. Livrädd för snällhet och äkta möten. Vill inte ha det så mera
*gråtsmiley*

• Mileytickets
• Gin och djungel


nej nej nej. Jag önskar mej inte honom på något annat sätt än att jag vill få uppleva det här en enda gång till:
• Diamantläppstiftshylsa
• Framtidsplan
• ... eller åtminstone ett enda intresse

(obs! medveten om att det är en mycket osund grund att skaffa barn på, oroa er inte, jag ska ta tag i den här lilla bebisen först)
vad önskar ni er?
god jul eller helg, kramar

and I haven't felt so alive in years!
Jaha ska jag säga nånting mer. Varför då? Jag tror att Depechefans tycker att det är lite osmakligt och att övriga är ointresserade, men den här bloggen dödsrosslar ju bara ändå, vem bryr sej, jag måste göra något med händerna för att hålla mej vaken och för att inte natten ska bli vattnig och blanda sig med nästa natt som jag strax ska jobba. Imorgon ska jag fortsätta till Göteborg, som ett freak, som det alltid blir, ingen måtta när känseln äntligen slagits på
Okej Malmös minuspunkter
- tråkig kö med hög medelålder i, såg max 5 ynglingar (30-) på hela kvällen och dom flesta var ju göbas... som till och med skrev över våra töntiga könummer. Hahaha vi var alltså först men dom tog en bläckpenna och gav oss helt enkelt nya sämre siffror utan att säga ett ljud. Tack vilken härlig gemenskap
- extremt jävla dåligt insläpp. Vet nästan ingen vidrigare syssla än att stå längst fram i en kö med en flock av råmande hänsynslösa vilddjur bakom sej... nej... läskigaste jag vet och särskilt när arrangörerna är som arrangörer är jämt, insläppssämst och hjärtlösa och oförstående "ey lilla vännen, lunka långsamt, alla kommer in"-attityder
- eh setlisten. Andy sa att det kändes som att den var för killar och det är verkligen sant. Som ett jävla... stön. Killstön. Arenastön. Snusk och rock och tråkigt och förutsägbart. Plockade fram det sämsta ur publiken. Majoriteten verkar ju vara där bara för att få sej lite sex? Det är bara Daves fantasilösa juckande? Jag tyckte också att han va "fin" en gång i tiden tills... ja tills han juckade sönder min själ och sitt bands finaste låtar. Eller som kvinnan i Manchester som Alexis berättade om som hade på sej urringning "för Martins skull, så han ska se mej, han kommer tycka jag e sexig" och ingen reagerar för det är därför dom går på konserterna, alla tanter och göbas? För att ha en härlig dansstund med sitt sexiga favoritband
eh
ja
jag vet inte
jag känner ingen samhörighet med den medelålders stönande galna jävla Personal Jesus-publiken, det är inte samma band vi älskar, det är väldigt synd för jag älskar publikkramar och kökontakt, känner mej dessutom underlägsen i min tonårsroll - "det är ju du som inte fattat grejen höhö" säger alla Soothe my soul-fans i kör med galna Dave-gnistor i ögona och uppenbart stånd.
Jag har ju visst fattat grejen men en helt annan grej än rape culture-äckeltexter. Depeche är ju världens finaste VACKRASTE band när dom är det. Och så kommer det textrader och eh koreografi som får mej att undra vad jag gör där och känna mej obekväm och skamsen och det är så synd
Nä
men Martin Gore I love you forever and ever and ever and ever see u tomorrow ska ha urringning för din skull
;)
ha en härlig dag allesammans
är du lycklig nu
Men mamma gjorde, för hon fyller 41 idag. Älskling. Imponerande kämpat tills nu! Och det är dessutom fars dag, en härlig bonus för någon som är så besatt av sina föräldrar som jag... (så som det brukar bli när dom överger en i unga år! haha skoja...) (inte alls... även om det var osmakligt och en smula överdrivet)
Men dagen ger chans till fotofrosseri, säga vad man vill, fina stilförebilder var dom iallafall:























*






























jaha, det var den söta sommaren.
I balansens namn, ett inlägg med saker som jag tycker om

♥ Dricka Baileys och gå ut och rulla runt i löven sedan
♥ Fullmånen

♥ Fylla på min spotifymapp som heter "hälsningar" och bara består av fina presentlistor som jag fått
♥ Prata med någon tills jag går i spinn och kinderna är helt överhettat röda av äventyrslögner








♥ Guldsnus i ena fickan och julmust i den andra
♥ Blanda drinkar på Stikket efter stängning...

(fast jo, jag fattar varför han tappar en viss publik genom att hålla sej inom samma tjatiga män-som-sitter-i-soffor-och-är-uppfyllda-av-sej-själva-och-sina-sår-tema (förra filmen var ju om Olle), får svindel av att tänka på hur mycket tid och talang han ägnat åt det... men eftersom jag tyvärr e världens största kill-försvarare och älskar att titta på vackra ledsna män som gräver gravar i sej själva så passar det ju mej) - hursomhelst så kom jag orättvist av mej nu, den förtjänar inte att reduceras till en Mansdokumentär om Mansmusiker, skitfin, se den när den tv-sänds, det borde vara jättesnart


♥ apropå tjejer: min farmor... mellan andra talanger är hon en fantastisk skräddare och ställföreträdande kemtvätt, jag lämnar in några rödvinsspillda sorgliga trasor till klänningar och får tillbaka välstrukna drömmar, hon behandlar varje söm som om den hade själ, syr in innerfickor, bakar pajer och lagar millimetersmå omöjliga hål samtidigt. 75-åring och queen

(förutom det här och det här och det här och det här... men skonar detta muntra mia törnblom-inlägg från smutsen)
kram som fan

haven't had a dream in a long time / see, the life I've had can a good man bad
Dålig stämning på jobbet, dålig stämning i huvudet, dålig stämning i smsinkorgen och i blodet och varje relation. Det är en dålig period. Pyntad med problem varnar varje horoskop och jag ser till att lyda med råge, eftersom jag har en störning som gör att allting ska göras med råge. Det som är dåligt kan ju lika gärna passa på att bli fulare. Jag slutar mitt jobb på lördag så det är väl lika bra att bränna några broar, göra mej ökänd och freaka ur sista veckan, så blir det mindre sorgligt att behöva sluta sedan, en lättnad för alla inblandade
försöker i förskott förvandla arbetslösheten till en varm famn jämfört med föregående skamfestival
(förnuftig röst: men den skamfestivalen är ju inte nödvändig, jag ska till exempel jobba kvar som timvikarie, kan jag ha det i huvudet och spara lite värdighet snälla, nähä)
snyggt ordnat
snygg logik
applicerar den på allting. Att bräcka gårdagens misär med något nytt och ännu pinsammare, smärtsammare, är min (ofrivilliga) favorithobby. Ingen ska någonsin lyckas skada mej, jag ska minsann hinna först, sätta dit mej själv, vara min värsta fiende, kasta mina brister i folks fejs innan dom råkar komma på mej, anfall är bästa försvar
− det är inte det att jag inte är lyhörd eller fattar vad som lämpar sej, jag ser hur alla i rummet stelnar och håller andan, men det är som att det bara triggar mej, fastän jag vet att jag fortfarande har några ord på tungan och kan avstyra katastrofen är det som om det inte är jag som bestämmer, jag kan inte hålla mej från att prata färdigt och se hur alla bleknar och suckar och det blir alldeles knäpptyst
− fastän du inte vill?
− precis. Hänglås på den här tungan tack.
Springer ut i regniga skogen och lyssnar på Cure men det är ju ingen bot, bara fler lager ångestsnö på bollen. Godnatt från en ledsen liten clown.

vykort

eller rosa Berlinhimmel klockan 07:00 bredvid Clara
eller stjärnig kväll i ett hus på en ö i Göteborg, med trädgård och altan och skrivmaskinskällare, vindruvor i växthuset, palmer och mjuka mattor och vin
Var i Göteborg igen i helgen, för andra gången den här flängiga flyktmånaden, och det var andra gången som jag köpte en sista minuten-biljett hem i förskott - eftersom att jag inte står ut med att vara framme eller kvar, jag vill inte TILL ett ställe, jag vill bara vara på väg, i svävande mellanrum, flygplan bussar båtar och tåg är mina älsklingsplatser, jag vill inte kunna bli nådd av någon, bara saknad och längtad efter
- men Björk man saknar ingen som man aldrig hinner lära känna! (och till den repliken: man gör slut med mej om man lär känna mej, för det FINNS ingen person i mej att känna) (fuck)
Åker runt som en idiot så fort jag får två lediga dagar i rad, men det är en dum och dyr ångestbotarmetod som inte fyller sitt syfte så länge det är detta huvud jag vill ifrån... ssch, stäng klyschkäften

xoxo
